Björn Ranelid: Ansikte av eld

Björn Ranelid
Ansikte av eld
Albert Bonniers förlag


Björn Ranelid har i sina omfångsrika och numera årligen utkommande romaner allt tydligare bemödat sig om att lyfta fram så kallat vanliga människors livsöden; författaren demonstrerar, med en folkskollärares envishet, varje individs storhet, unicitet och absoluta egenvärde. Ranelids humanistiska mission ackompanjeras därtill av en för varje bok allt fränare samhällskritik och ett massivt fördömande av samhällets ökande klassklyftor.

Höstens nya roman, Ansikte av eld, är Björn Ranelids starkaste verk hittills. Djupt rörd läser jag om vänskapen mellan två till synes omaka kvinnor: 93-åriga, stenrika Greta Anker, boende i flott våning på Östermalm och flickan Saskia från hemtjänsten. De blir nära förbundna och förevisningsexempel på den praktiska humanism Björn Ranelid så gärna förevisar i sina böcker.

Aldrig tidigare har Björn Ranelid skrivit en så koncentrerad men samtidigt så luftigt och flyhänt prosa. Stilen är så ren och avskalad att den kan påminna om Ingmar Bergmans berättelser. Ranelids tidigare tendens till en nästan barockartad stilistisk ornamentik hålls här tillbaka – låt vara att metaforerna ibland drar mot ett slags tunströmsk romantik men samtidigt förstärker detta berättelsens skimmer av saga och legend (här finns sekvenser, som julmiddagen den gamla damen ordnar för stadens uteliggare, som närmar sig Astrid Lindgren-territorium).

Ansikte av eld synar överklassamhället; letar sig in bakom Strandvägens vackra fasader och beskriver framgångsrika människors mörka baksidor – samtidigt som tidigare knarkaren Saskia bestås en äreräddning och får exemplifiera människans förvandlingspotential. Ungefär som hos Norén: En droppe kärlek, och allt kan förändras.

Temat i den nya boken känns igen. En rad berättelser från tidigare romaner återkommer, fördjupas och vidareutvecklas (på samma sätt arbetade för övrigt Göran Tunström och Lars Ahlin; två författare som Ranelid står mycket nära). Såväl i Min son fäktas mot världen (2000) som i Krigaren (2001) beskrev Björn Ranelid människor som också vände marknadsliberalismen ryggen och som också idkade en praktisk humanism.

Det finns i Ranelids senare böcker en närmast religiös tro på kärlekens undergörande kraft; ett slags kärleken-övervinner-allt-tematik av dostojevskijartade dimensioner.

David Puma och drottning Silvia (2002) innehöll en passus som lika gärna kunde ha varit skriven av Lars Ahlin: ”Älskad vare den som sett miraklet i tiggare och fördömda.” Också där rymdes en accentuerat samhällskritisk dimension (”Sverige behöver arga, unga män som sätter glödheta spett i överklassen”). Kvinnan är första könet (2003) formade sig till en lyrisk hymn till kvinnan som väsen, och till kärleken som kraft. Författarens patos för rättvisa och jämlikhet lyste igenom överallt.

Lustmördarna (2005) var (i likhet med den nya boken) anlagd som en levnadsskildring av en föregivet verklig människa. I Hjärtat som vapen (2006) – en titel som faktiskt skulle kunna appliceras på de flesta Ranelidromaner – förevisade författaren återigen en människa som med sin godhet och medmänsklighet trotsar livets hårda och nedbrytande makter.

Samtidigt som Ansikte av eld väver samman teman och berättelser från tidigare romaner är den ovanligt sammanhållen och koncentrerad, låt vara att tematiken är flerskiktad och – frestas jag säga – polyfont anlagd. (Och rumstiden är kvantfysikaliskt uppöst: förfluten och närvarande tid förevisas likt kinesiska askar.) Hela det svenska 1900-talet passerar här revy, levande nästan som i Olle Hägers monumentala dokumentärfilm Hundra svenska år, men här i den skönlitterära form som Björn Ranelid ju tilltror med en missionärs envishet (”Böckernas värld är egentligen större än kosmos och rymmer alla tidevarv och epoker”).

Björn Ranelid diktar likt en romantiker samtidigt som hans samhällskritik och idéhistoriska exkurser stadigt förankrar texten i samtid. Ansikte av eld är både saga och rå verklighet – ett mästerstycke helt i klass med Lars Ahlins konstnärliga testamente: Din livsfrukt.

Björn Ranelids nya roman handlar om kärlek och medmänsklighet, och rymmer ett memento: Ta vara på din frihet, människa; och ta vara på dina medmänniskor lika väl som dig själv.