Om Nils Lindberg

Oskar Lindberg, som började sin karriär som 14-årig organist i Gagnef, hade som tonsättare stor bredd i uttrycket. Men denna spännvidd framkommer sällan av nutida framföranden av hans musik. När ska man få höra den symfoniska dikten ”Från de stora skogarna” (1918), orkestersviten ”Färdeminnen” och den symfoniska dikten ”Gesunda”? Och vem ska väcka nytt liv i hans opera, Fredlös, baserad på Selma Lagerlöfs roman.

Oskar Lindbergs mångsidighet går igen hos Nils Lindberg, som både förvaltar farbroderns arv och vidareutvecklar det. Nils Lindberg, som bor i Gagnef och i år fyller 75, är en internationellt uppskattad både musiker och tonsättare. Bredden i uttrycket påminner om farbroderns, men också den starka kärleken till Dalarna: till dess natur och folkmusik. Båda har också en förmåga att skapa ljuv melodik. När jag hör ”Jag lyfter ögat mot himmelen”, den psalm som Oskar Lindberg tonsatte 1917, tänker jag på den melodiska, lyriskt genomströmmade skönhet som Nils Lindberg gång på gång släpper fram. Hans musik kan vara så ogarderat lidelsefull och uttrycka en så varm och innerlig melodik att effekten kan bli rent bländande.

Det finns få svenskar som i dag skriver en så mjuk och intagande musik – och som samtidigt har sådana inslag av komplexitet att helheten blir enastående. Björn J:son Lindh är emellanåt inne på samma marker, och även pianisten och kompositören Anders Widmark.

Nils Lindbergs tonsättargärning är imponerande, både kvantitativt och kvalitativt. Efter en gedigen skolning, med kompositionsutbildning för bl.a. Lars-Erik Larsson, har han avancerat över breda fält: som kompositör, som arrangör och som musiker – främst då som pianist, där han som jazzpianist är en av landets yppersta. Han har producerat skivor i snart femtio år – och när jag nu lyssnat igenom många av dem är det svårt att inte gripas av det uppsluppna musikanteri som präglar hans verk: här finns en glädje, nyfikenhet, gränslös upptäckariver. Nils Lindberg är en naturtalang som rör sig av och an mellan den klassiska musikens domäner, folkmusiken, jazz och visa. Intet tycks honom främmande.

Men vad som främst slår mig är kontrasten mellan dala-doftande romantik (en skönhetsdyrkan som ibland närmar sig en meditativ, stilla ornamentik) och en mer intellektuell-prövande attityd som tar sig uttryck i stark formmedvetenhet och allehanda experiment.

Flera av hans större orkesterverk finns på skiva, t.ex. Sju dalmålningar (1973), Lapponian Suite, Mytologiska bilder och Speglingar. År 1990 gav han ut ”O Mistress Mine”, med tonsättningar av bl.a. Shakespeare-dikter; senare arrangerade han sviten för blandad kör. ”Shall I compare thee to a summer’s day” blev sedan det hittills mest sålda körverket i Sverige.

Andra populära verk är sviten Ljus och mörker (körmusik baserad på Harry Martinsson-dikter), Mässa i svensk folkton (1993), Requiem (1993), Höga visan (1997), A Christmas cantata (2002) och Till himlen med lovsång (2004).

En renodlad jazzskiva som ”Third saxes galore” innehåller jazz av bästa märke; när jag hör detta tänker jag på legendarer som Lars Gulin och de bästa kvällar jag upplevt på Fasching. ”Märits visa” görs underbart. Här finns också en spännande och svängig låt komponerad av sonen Olle – som ger anledning att tro att ett tredje generationens ymnighetshorn öppnats.

Personligen älskar jag den lidelsfulla ”Torn Eriks visa” och ”Funderingar kring Gammal fäbodpsalm” (Nils Lindbergs gör en så högtidlig och jazzigt högflygande version av farbroderns verk att man blir rörd); båda återfinns på Sju dalmålningar (en LP överförd till cd, med ett vimmel av begåvade musiker: Putte Wickman, Arne Domnérus, Jan Allan, Freskkvartetten…).

Senast utkom cd:n Om kärlek och plommon, inspelad 2007 i Bjursås kyrka. Det är kör- och pianomusik, framförd av Nya vokalensemblen och damkören Cantamus under ledning av driftige Roland Östblom. Här möter en blandning av skir lyrik och Gunnar Erikssonaktigt ljust modernistiska tonsättningar av främst Bo Setterlind-dikter, men också av Pär Lagerkvist och Harry Martinsson.