Konsert med Dalasinfoniettan, 21 januari

Kristinehallen, Falun, 21/1
Dalasinfoniettan
Solist: Georg Gulyás, gitarr
Dirigent: David Björkman
Verk av Bartók, Rodrigo och Beethoven

Jag gillar verkligen Georg Gulyás gitarrspel; inte minst hans förmåga att frilägga musikaliska strukturer och framhäva dynamiska effekter. Men här finns också en djärvhet, särskilt i pianissimo-avsnitt, som emellanåt gör Gulyás till poet lika mycket som instrumentalist. En av hans tidigare lärare var Göran Söllscher, men enligt min mening är Gulyás betydligt mer drabbande i sitt utspel – dock utan att låta expressiviteten bli manér eller utanverk. Kort sagt, Georg Gulyá målar med en frapperande bred palett.

Här spelade han solostämman i Rodrigos kända Concierto de Aranjuez från 1940 där den lite hetsiga spanska koloriten i yttersatserna kringgärdar en svärmiskt mjuk mellansats, där melankolin emellanåt når ett slags paradoxal eufori: en sorg granne med glädjen.

Orkestern samspelade lyhört i Aranjuez, under distinkt, skarpt överblickande ledning av David Björkman. I likhet med Tobias Ringborg har David Björkman – trots sin relativa ungdom – en framgångsrik karriär som violinist bakom sig. Björkman gjorde ett allmänt gott intryck – trots att han knappast kan ha hunnit finslipa sitt arbete med orkestern; han fick här rycka in med bara några dagars varsel. Men David Björkman har uppenbarligen en specialtalang för att rycka in med bara några dagars varsel: det har redan hänt flera gånger att han gjort bejublade inhopp som stand in för plötsligt insjuknade kollegor.

Dalasinfoniettan inledde med typisk Bartók-musik: Rumänska folkdanser från krigsåret 1915 – där östeuropeiskt och västeuropeiskt stöter som kontinentalplattor mot varandra men där samtidigt dramatiken mildras av den folkloristiska mjukhet som är så typiskt bartoksk. Orkestern avslutade för full maskin i Beethovens symfoni nr 1, och även om instuderingen kändes någorlunda gedigen flöt spelet ändå fram lite för sorglöst: detta var en söndagsutflykt i Beethoven-land snarare än en tolkning på liv och död – och det är så Beethoven bör spelas: kompromisslöst; och både köttsligt och andligt.