En rad nya cd-skivor!

”Romantic violin”, div. artister (Naxos)
”Fireworks”, Vadim Gluzman/Angela Yoffe (BIS)
Bernhard Henrik Crusell, Östgöta blåsarsymfoniker (Sterling; i serien ”Swedish romantics”)
Frédéric Chopin, Piano Concertos, Janne Mertanen, piano (Alba)
Brahms, Symphony 2 (m.m.), John Eliot Gardner (dir.) (SDG)
Dvorak, Concerto pour violoncello et orchestre, Pragfilharmonikerna, Jean-Guihen Queyras, cello (Harmonia Mundi)
Weber, ”The Symphonies”, Taipola Sinfonietta, Jaakko Luoma, fagott (BIS)
”Rote Rosen”, Richard Strauss-sånger, Camilla Tilling, sopran, Paul Rivinius, piano (BIS)
Richard Franck, Orchesterwerke, Württembergische Philharmonie Reutlingen (Sterling)
Robert Hermann, Symphonies 1&2, Württembergische Philharmonie Reutlingen (Sterling)
Zygmunt Noskowski, orchestral Works (vol. 1), National Polish Radio Symphony Orchestra (Sterling).


”Romantic violin” är en cd-antologi med en lång rad kända verk för soloviolin, där många duktiga artister sammantaget gör detta till en underbar viloplats för alla som gillar kombinationen fiol—klassisk musik. Bland de bästa insatserna gör Takako Nishizaki i Beethovens romans för violin och orkester; hon spelar även i flera av de andra inslagen (hur urvalet av artister gått till framgår ej). Här har schablonmässigt ”romantisk” musik premierats, men även traditionell ”zigenarmusik” finns med (av det slag som spelas på turisthotellen i Budapest).

Utpräglat virtuos, ”romantisk” musik bjuds också på ”Fireworks” med den israeliske violonisten Vadim Gluzman och pianisten Angela Yoffe från samma land. Schumanns Träumerei görs vemodigt avklarnat, resten präglas av den tekniska och artistiska briljans som duon genom sitt musikval här demonstrerar. Till del bjuds musik av osteuropeiskt ursprung; harmoniskt spännande och melodiskt ”urromantisk” (jag tänker på exempelvis Henryk Wieniawskis ”Fantasie brillante”).

Beethovens underbara septett i e-moll klingar fint även i sättning för renodlad blåsensemble; här i arrangemang av Bernhard Henrik Crusell (död 1838), vars ”Fantasie över Svenska nationalmelodier” (lite göticistiskt svulstig) även framförs av rutinerade Östgöta blåsarsymfoniker på den Crusell-cd som nu utges med eldsjälen Olof Boman som säker dirigent.

Chopins pianokonserter, tillkomna 1829—1830, bär med sig mycket av Mozart men är samtidigt så självständiga i förhållande till wienklassicismen att man redan här kan tala om fullt utbildad högromantik. Unge solisten Janne Mertanen tolkar både den första och den andra pianokonserten med brådmogen känsla och full artistisk behärskning. Och Joensuu City Orchestra under Hannu Koivula gör ett utmärkt arbete på denna nya Chopin-cd.

Brahms fyra symfonier har länge utgjort grundpelare i den klassiska musikens orkesterrepertoar. Under ledning av fantastiske John Eliot Gardner, i en liveupptagning från Pleyel-salen i Paris, klingar Brahms andra symfoni ovanligt lätt, med en fräschör som inte ofta hörs i tyska tolkningar (att dramatiken är nedtonad nivellerar dock i viss mån verket); här med ”Orchestre Révolutionnaire et Romantique” och The Monteverdi Choir. Må vara att Beethoven till viss del fortlevde i Brahms orkesterverk; Schubert är en annan nära Brahms-frände, och här tolkar solisten Nathalie Stutzmann (kontraalt) även några Schubert-sånger, som Brahms arrangerade för orkester, kör och solist.

Att höra Pragfilharmonikerna spela Dvorak är optimalt; det upplevde jag redan för tjugo år sedan, i dåvarande Tjeckoslovakien. När orkestern tillsammans med solisten Jean-Guihen Queyras framför Dvoraks cellokonsert sker underverk. Bättre blir det knappast. Som bonus: kammarmusikaliska Dvorak-pärlan ”Dumky”, opus 90, för cello, fiol och piano. Oändligt vackert!

På cd:n med Carl Maria von Webers första och andra symfoni ingår också annan orkestermusik av kompositören – alltsammans framfört med ungdomlig glöd av finska Taipola Sinfonietta, där stråkmusikerna i andra symfonins presto-sats spelar så taglet ryker om strängarna, föreställer jag mig. Uppfriskande spel överlag: Weber återuppstånden.

Camilla Tilling är en oftast fantastisk opera- och romanssångerska; så även i det tjugotalet Richard Strauss-sånger hon här framför tillsammans med den tyske pianisten Paul Rivinius. Dock har jag hört dessa Strauss-sånger i mer drabbande tolkningar med äldre, mer livserfarna solister.

Richard Franck-cd:n innehåller orkesterverk skrivna 1894—1905 av denne tyske kompositör, som står med ena benet i senromantiken, med det andra i tidig modernism. Finstilt, melodiskt skir och lyriskt känslig är hans musik – och den tyska orkester som tar sig an orkestersviten m.m. gör det verkligen med den äran. Denna cd lyfter samtidigt upp Franck ur en lång tids glömska.

Samma orkester som föregående (där svenske Ola Rudner sedan nyligen är chefdirigent!) lyfter fram också en annan bortglömd tysk kompositör från åren kring förra sekelskiftet: Robert Hermann (död 1912). Uppmuntrad av bl.a. Edvard Grieg komponerade Hermann en hel del kammarmusik (gemensamt för de båda: djärva modulationer). I det symfoniska formatet är Hermann kanske inte så överväldigande, men åtminstone som musikaliskt tidsdokument, från en intressant övergångsålder mellan klassicism och modernism, är det mycket hörvärt.

Slutligen Zygmunt Noskowski; vid förra sekelskiftet allmänt betraktad som en av de största polska orkestertonsättarna. Också han draggas nu upp ur glömskans hav, med en första cd-volym med hans orkestermusik; här tre mycket vackra (djärvt anlagda, sinnligt färgrika) verk från 1875 och 1888. De polska radiosymfonikerna spelar med smittande kärlek.