Horace Engdahl: Ärret efter drömmen

Horace Engdahl
Ärret efter drömmen
Albert Bonniers förlag

Horace Engdahl utgav för tio år sedan den sparsmakade volymen ”Meteorer”, fylld av infall och reflektioner i de mest skilda ämnen. Det var ett slags tänkebok, där främst litteraturens och konstens väsen avhandlades och där han frimodigt, och avspänt-lekfullt svingade sig mellan djupsinnigheter och lappri och där han samtidigt testade den aforistiska genrens uttrycksmöjligheter.

I höst återkommer Engdahl med en lysande essäsamling, betitlad Ärret efter drömmen, och här skriver han – måste jag nog säga – bättre än någonsin. Och som essäist förefaller han vara i sitt rätta element. Här kan litteraturvetenskapligt plöjningsarbete förenas med fri associationsflykt.

Ärret efter drömmen är en klippbok; texterna har tidigare publicerats i tidningar och tidskrifter, men sammantaget bildas ändå en sammanhållen helhet, där frågor om den klassiska litteraturens framtid och begreppet litterär kvalitet utgör några av flera underliggande teman.

Att den klassiska romantiska litteraturen är Horace Engdahls specialområde märks naturligtvis, men förutom infallsrika, utomordentligt spännande essäer om exempelvis Karl Philipp Moritz, Atterbom och Almqvist (sistnämnda kapitel extremt välskrivet) finns stimulerande texter om bl.a. litteraturkritikens väsen, Gunnar Björling, Ulf Linde och Stig Larsson. Samt inte minst: en essä om essäistik.

Horace Engdahl talar sig varm för essä-genren - och med hela den vältalighet som blivit hans signum: ”Essän är en kvarleva från lantjunkarnas värld, den sista återstoden av en gammal samtalskultur, som fick sin dödskyss när planeringskalendern blev var mans och kvinnas egendom. I databasernas och tvåminutersinslagens epok gör essän ett lika egendomligt intryck som en hästdragen kaross. Texter som inte går att sammanfatta! Det är den sista tillflyktsorten för en ålderdomlig, tidsödande, personbunden och svåröverförbar meningsstruktur, som bär det ringaktade namnet kunskap.”

Kombinationen lärdom–associationsrikedom har i denna bok avsatt en rik skörd. Och alltsammans skrivet på ett språk där pregnansen går hand i hand med lyrisk nästan eufori. Bara några exempel: ”Få ting är så underbara som att drabbas av den slumrande kraften hos ett dödförklarat mästerverk.” ”Att läsa Runeberg för detaljernas skull vore som att dricka alkoholfritt vin eller som att följa en fotbollsmatch utan att heja på något av lagen: skäligen meningslöst.”