Om Ingmar Bergman och Söndagsbarn

År 1987 publicerade Ingmar Bergman memoarsamlingen Laterna magica. Bokens kanske mest lyriska kapitel – präglat av en sinnlighet i nivå med Artur Lundkvists ungdomsroman Floderna flyter mot havet – beskriver en söndagsutflykt tillsammans med fadern, som ska predika i kyrkan någon mil bort.

Bergman talar i boken om ”en sjunken värld av ljus, dofter och ljud” – men dessa minnen bärgas så fullständigt och iscensätts med så åskådlig skärpa att det är som om det klara, rena språket samtidigt förmår veva fram en film… Eller än mer: man inte bar ser det beskrivna utan tycker sig till och med kunna kliva in i denna förlorade värld.

Framför allt kapitlet om söndagsutflykten med fadern står fram som särskilt betydelsefullt. Jag ser att jag vid läsningen 1989 noterade i marginalen att detta var ett synnerligen poetiskt kapitel.

Ingmar Bergman måtte själv ha inspirerats av just denna sekvens: det är nämligen den som ligger till grund för prosaverket Söndagsbarn som han skrev 1990 och om vilket han senare sagt: ”Söndagsbarn är praktiskt taget ett exakt återberättat minne. Det är det närmaste jag vågat komma någonting någon gång.”

I detta litterära mästerverk finns inte bara en åttaårig pojkes öppna absorberande av en lika spännande som vacker värld – här dväljs också faderns lynniga temperament. ”Ibland var humöret gott hela dagen, ibland hann dämonerna ifatt pastorn och han blev fåordig, bortvänd och retlig.” Därtill återfinns en översittare till storebror, nattliga familjegräl, barnrika grannfamiljers liv i smuts och armod, spökhistorier… Idyll och kaos växlar, kaos är granne med Gud. Å ena sidan är huvudpersonen överbeskyddad och privilegierad, å andra sidan är han skyddslös, på gränsen till existentiellt övergiven.

Berättelsen om cykelturen till kyrkan med efterföljande bad, matsäckspaus och åskväder dubbelexponeras med scener där Bergmans vuxna alter ego besöker den döende fadern i en mörk stockholmsvåning (”jag tänker på honom ur ett förtvivlat avstånd men med ömhet”).

Blandningen av ömsint inlevelse och kompromisslös psykologi i människoteckningen gör Söndagsbarn till en märklig blandning av tablåartade minnesbilder och mer eller mindre utarbetade helvetesinteriörer av olika slag. Enkelhet och komplikation, sommaridyll och fasansfulla upplevelser av skräck – i Söndagsbarn tecknas en värld lika underbar som avskyvärd, och genomgående ur barnets perspektiv. Det är lätt att associera till några andra barndomsskildringar i svensk litteratur. Jag tänker dels på Åke Malmbergs Åke och hans värld, som innehåller liknande kast mellan ytterligheter (högborgerlig sommarbleke kontra demonfyllt mörker bakom kulisserna), dels Pär Lagerkvists starkt koncentrerade prosastycke Far och jag, som beskriver en söndagspromenad längs järnvägen (”När jag var bortåt tio år gammal, minns jag, tog far mig i handen en söndagseftermiddag och vi skulle ut i skogen och höra på fågelsången”).

I Söndagsbarn gör den åldrande Ingmar Bergman om resan med fadern; denna heta sommardag som ändar i våldsamt åskväder. Han gör om resan, i minnet, som ett försök att förstå också fadern. Här finns scener påminnande om den tidiga filmen Smultronstället, men här anas en mer uttalad vilja att lära känna den inneslutne, dogmatiske fadern. I slutsekvensen beskrivs hur de tillsammans, smutsiga och leriga efter störtregnet, leder cykeln till järnvägsstationen i Djurås. Det hela framstår som en symbolistisk-mytologisk bild av livet självt – och mitt i allt läser jag en mening riktad till den nu, 1990, döde fadern: ”Jag räcker ut handen och ber honom om förlåtelse, nu, idag, i detta ögonblick.”

Ingmar Bergman sammanfattade Söndagsbarn i en artikel i Aftonbladet: ”Historien är ett barndomsminne. Jag hade – tror jag – just fyllt åtta år och det är en lördag i slutet av juli 1926. Familjen bor i ett obeskrivligt tjechovskt sommarhus i Dalarna. Vi är många: Mor, far, moster Emma, tre barn, tant Märta, barnflickan Maj (som jag älskar), kokerskan Lalla och en ung kvinnlig vän till familjen som heter Marianne (som jag också älskar). Min vackra mor älskar jag emellertid allra mest. På lördag eftermiddag anländer far med Stockholmståget."

Den enkla men suggestiva prosan i Söndagsbarn, där dofter, ljud och ljus registreras, ger en läsupplevelse som i sin åskådlighet alltså kan upplevas som filmisk. När jag sedan ser filmatiseringen känns det paradoxalt nog som en ny version av en film jag redan sett.

Ingmar Bergmans son från äktenskapet med Käbi Laretei, Daniel Bergman, debuterade 1992 som långfilmsregissör med en extremt inlevelsefull filmatisering av boken. Det är en av de bästa svenska filmer jag sett. Och med Thommy Berggren som fadern, Lena Endre som modern, Birgitta Valberg som mormodern, Börje Ahlstedt som morbror Carl och Jacob Leygraf som storebror Dag är det upplagt för skådespelartriumfer i samma klass som i Ingmar Bergmans egna filmer. Inte bara skådespelarval utan även registilen, med tvära kast mellan idyll, strindbergskt inferno och groteska drömspelsartade sekvenser, påminner om släktskapet mellan Daniel och Ingmar Bergman. Också sonens val av musik påminner om faderns, och är lika drabbande.

Filmen, som finns utgiven på dvd, ger även förtätade miljöbilder från södra Dalarna och är delvis inspelad på plats. Över huvud taget är det svårt att underskatta Dalarnas betydelse för Ingmar Bergman, som tillbringade barndomssomrarna i ett stort vackert hus, byggt 1909, på en höjd längs Dalälven, mellan Gagnef och Borlänge.

Ingmar Bergman sa en gång: "Jag är uppvuxen i Dalarna. Älven, åsarna, skogarna och hedarna är ett landskap som finns inskrivet längst in i mitt medvetande." När sommarstället såldes efter mormoderns död fortsatte han ändå att regelbundet besöka Dalarna. Flera av femtiotalets manuskript tillkom vid vistelser på hotell Siljansborg i Rättvik ("Jag brukade bo i en liten dublett på översta våningen med utsikt över Siljan och åsarna").

Bo Widerberg sa en gång lite skämtsamt att Ingmar Bergman är ”vår dalahäst mot världen”. Och visst återkommer dalamiljöerna i åtskilliga filmer – och flera av dem spelades även in på plats.

Karin Bergman sålde sommarhuset i Våroms år 1956. Sonen Ingmar lär ha velat köpa det, men modern sa nej. Möjligen är detta en förlust han aldrig kom över.
I Saraband, Ingmar Bergmans sista film, gjord 2003, förekommer ett fotografi som föreställer den gård där berättelsens Johan bor. Det verkliga motivet på detta snabbt förbiskymtande foto är emellertid just Våroms, Bergmans älskade sommarviste som barn.