Ulf Lundell: Sex pjäser

Ulf Lundell
6 pjäser
Wahlström&Widstrand

Visst är det ironiskt att Ulf Lundell, som tidigare närmast har raljerat med sitt ointresse för dramatik, plötsligt kastar sig in i genren – och i ett enda slag utkommer med en 500-sidig volym med sex pjäser.

Och vilka pjäser sedan! De är mycket välskrivna och jag läser dem med stor behållning. Emellertid är det frestande att kategorisera dem som främst läsdramer: jag tror att de på många sätt är svåra att realisera sceniskt. Det visade sig förresten redan i urpremiären av ”Backstage”, som spelades i stockholmsförorten Gubbängen våren 2009. Förhoppningsvis görs fler iscensättningar framöver, med bättre resurser och skarpare regi.

Att den mångsidige Ulf Lundell med tiden skulle komma att intressera sig för dramatik är i grunden dock inte särskilt förvånande. Ända sedan debuten med Jack har recensenter – och med all rätt – brukat framhålla hans speciella talang för dialog. Därtill kommer att Lundell i mångt och mycket är en experimenterande natur. Det faktum att han heller inte bryr sig särskilt mycket om vedertagna kompositionsmönster och traditionell dramaturgi tycks ha inneburit en frihetskänsla: de sex pjäserna är skrivna i en lätt, luftig stil där allt tycks möjligt. Man anar en inspiration gränsande till entusiasm. Ulf Lundell har funnit en ny form, där frihet råder.

Pjäserna är tematiskt besläktade. Här möter sex variationer på samma tema. Nästan genomgående återfinns en konstnärlig, frustrerad man i mogen medelålder (med tydliga drag av författaren själv – men det självbiografiska inslaget har ju alltid varit starkt i Ulf Lundells prosa) som i mondän semestermiljö, ofta utomlands och i ett hotellrum, samtalar med, eller snarare grälar med, sin flickvän – som ofta är många år yngre. Det är dramatik helt i linje med Strindberg, Ingmar Bergman och Lars Norén.

Just Lars Norén ter sig synnerligen besläktad med Ulf Lundell. De senaste åren har jag alltid osökt brukat tänka på Lars Norén varje gång jag läst en ny bok av Ulf Lundell: samma solitära, självrannsakande position, samma samtidskritiska utblick, samma upprördhet över samtida fenomen, samma avsky mot det omgivande samhällets ytlighet och såpakultur. Deras pjäspersoner påminner om varandra så till den grad att Noréns pjäspersoner lätt skulle kunna ta plats i en Ulf Lundellpjäs, och vice versa.

I de sex pjäserna framträder personer som är lika välbeställda som uttråkade. Männen är djupt ambivalenta till kvinnlig närhet – en närhet som de både längtar och frustreras av. Pjäsernas yngre kvinnor framstår som ganska vilsna. Texterna ger en sent-på-jorden-känsla. Förlusterna är många och svåra. Vemodet ligger som en slöja över dessa karaktärer, där de slutna rummen samtidigt blir symboliska för en avskildhet från livet. Kärleken framstår som en undflyende hägring. Återstår att njuta av nuet, dricka sin champagne, äta på svindyra hotell i Alperna eller Fjärran Östern – samtidigt som denna artificiella livsföring förstärker känslor av något artificiellt och ohållbart. Eller som en av männen säger: Jag skulle hellre äta på Ikea.

Apropå teater: en av rollfigurerna, Henrik, deklarerar: ”Jag vet inte ett skit om teater, jag har läst en hel del pjäser, sett två, den ena bara till hälften, och nu skriver jag pjäser och jag vidhåller att jag inte behöver veta ett skit om teater, ju mindre jag vet desto bättre, jag har alltid hållit mig borta från kotterierna, jag bryr mig inte om vad man kan eller inte kan skriva eller göra på en teater”.

Det är, på något sätt, Ulf Lundell i ett nötskal: den fristående konstnären som helt utgår från sig själv och sina inre, öppna landskap.