Ann-Marie Ljungbergs fjärde roman

Ann-Marie Ljungberg
Mörker, stanna hos mig
(Alfabeta)

Ann-Marie Ljungberg debuterade 1998 med den roadmovie-liknande romanen Resa till Kautokeino. Därefter kom Färjenäs, som beskrev vilsna existenser i en förslummad Göteborgsförort – men tyvärr var denna roman lika vilsen som dess gestalter. Det hjälpte inte hur än polisbilarna for runt mellan de slitna kråkslotten: romanen förblev långtråkig.

Och den tredje romanen, Simone de Beavoirs hjärta, präglades av platt dramaturgi och en prosa lika trivial som romanens miljöer. En typisk passage löd sålunda: ”För Katarina bestod tiden av pannkaksstekning, tjat på Stefan, pluggande, biodynamiskt odlad mat med Paul, Lena och Tove, fotbollsträning och dagis.” Mer spännande än så blev det aldrig – vare sig för bokens personer eller för läsaren.

Nu kunde man ju tänka sig att den nya romanen, Mörker, stanna hos mig, skulle bli en betydligt mer spännande sak. Det är nämligen en historia fylld av sprängstoff. Boken handlar om det kanske värsta terrordådet i svensk 1900-talshistoria: sprängningen 1940 av arbetartidningen Norrskensflamman i Luleå, varvid fem personer dog. Bakom attentatet stod stadens polismästare, militärer och en journalist på tidningskollegan Norrbottenskuriren.

Norrskensflamman, som häromåret firade hundraårsjubileum och som numera betecknar sig som oberoende socialistisk, drog på sig mycket kritik inte minst i början av andra världskriget, framför allt vid den tid då Rysslands anföll Finland. I Sverige bedrevs den vintern systematiska förföljelser av kommunister. Svensk säkerhetstjänst hade registerkort på 40 000 kommunister – varav många inkallades och sedan sattes i interneringsläger. Militären såg även till att kommunister sparkades från sina arbeten och att en rad kommunisttidningar belades med transportförbud. Enbart i februari månad 1940 gjordes husrannsakan hos nästan 1 000 svenska kommunister och ett femtiotal kommunistiska lokaler genomsöktes.

Det är mot denna bakgrund man ska se komplotten mot Norrskensflamman. Många i Sverige såg vid denna tid kommunister som potentiella landsförrädare. Att spränga Norrskensflamman betraktades i högerkretsar som ett tillfälle att spränga ett tillhåll ryska lakejer.

Ann-Marie Ljungberg har utgått från Ulf Oldbergs dokumentär Attentatet på Norrskensflamman, men hennes roman är att betrakta som fiktion, inte som något slags dokumentärroman. Ljungberg har här skrivit en av sina starkaste saker hittills, inte minst för att hennes dragning åt det skissartade och gåtfulla här ingått en suggestiv symbios med själva ämnet. Författaren berättar om attentatet ur attentatsmannen Paul Wilhelmssons perspektiv, och där mycket av det större skeendet förblir en gåtfull, kringliggande rymd. Romanen är strukturerad som en thriller, med ideliga perspektivskiften mellan planläggning av sprängningen och efterföljande domstolsförhandlingar, där historien rullas upp.

Problemet är bara att så lite av historien verkligen rullas upp: det mesta förblir töckenartat och själva attentatet placeras aldrig in i ett större sammanhang, varför det hela blir extra gåtfullt. Ann-Marie Ljungberg ger emellanåt suggestiva skildringar av konspiratoriska möten på gammaldags stadshotell med stärkta linnedukar och diskreta kypare och med hemliga möten i en mörk stad där livet pågår som i en stor frysbox. Synd bara att hon inte förmått göra mer av de möjligheter som denna gång, faktiskt, stått till buds. Historien om attentatet på Norrskensflamman förblir – fatalt nog – dunkelt, romanen igenom.