Avhandling om Jussi Björling och hans uppväxt

Juvas Marianne Liljas: Vad månde blifva af dessa barnen?
(Skrifter från Centrum för musikpedagogisk forskning/KMH-förlaget)


Juvas Marianne Liljas har skrivit en omfångsrik avhandling om operasångaren David Björling och hans tre sjungande pojkar, Björlingkvartetten, som ju väckte enormt uppseende i början av 1900-talet, med landsvida turnéer år efter år.

Till att börja med deltog även mamman, Ester Björling, men 1917 dog hon, 35 år gammal. Pojkarna – då 4, 5 och 7 år – sjöng vid begravningen; en scen som Borlänge Tidning senare beskrev: ”De små gossarna Björling sjöngo en norsk hymn i gravkoret, men då kistan sänktes ner i graven brusto tårarna lös hos de små…”

Man kan se framför sig hur de väldrillade pojkarna stramt åtlyder uppgiften att sjunga för mamma – men hur sedan, när jord faller ner över kistlocket, allting bara brister.

Nio år senare avlider fadern, mitt under en turné, men trots detta genomför pojkarna en aviserad konsert samma dag. Så djupt satt pliktkänslan gentemot publiken!

Juvas Marianne Liljas har inriktat sig på att belysa David Björling som sångpedagog. Men vad betydde de facto hans musikaliska fostran för exempelvis Jussi Björling? Den frågan fördjupas inte. Och vad hände egentligen efter faderns död: Varför och hur upplöstes ensemblen? Om detta nämns ingenting.

David Björling, som efter att ha nekats engagemang vid Stockholmsoperan avbröt en lovande solistkarriär, tycks ha tagit skadan igen genom att drilla sina tre pojkar till perfektion. Och hela tiden förefaller han ha fäst störst förhoppningar till Jussi. När denne var tio år sa han: ”Det kommer aldrig mer en tenor som Caruso – det skulle vara Jussi då.”

Juvus Marianne Liljas gör inte jämförelsen – men det är lätt att associera till den sjungande barnaskaran i Sound of music – som baseras på en historia om en verklig familjekör, där barnen drillades med hård disciplin. Också David Björling tycks ha bedrivit en sträng fostran och barnen fick på många år inte gå i skola: daglig undervisning, repetition och konserter mer eller mindre bestal dem på deras barndom. Detta faktum, och i vilken grad, och hur, pedagogiken i denna ”familjesångskola” ingick i detta större projekt, att bygga upp en ”familjeopera” med sikte på senare kontinentala studier och turnéer, berörs i endast liten grav av avhandlingsförfattaren; hon inriktar sig snarare på diskussioner om faderns ”exceptionellt tidigt inledda och entusiastiskt utförda sångutbildning” (trots att hon själv beskrivit honom som ”både lärare, förälder, impressario och turnéledare” och verksamheten som ”en familjefirma”).

”Vad månde blifva af dessa barnen”, en titel som syftar på en positiv recension efter en dalakonsert, kan i viss mån betraktas som en äreräddning av den emellanåt kritiserade David Björlings undervisningsmetoder - som Liljas till stor del finner mycket lovvärda; hon drar rentav paralleller till nutidens populära suzukimetod. Författaren finner att David Björling eftersträvade ett naturligt utvecklande av röstresurser, med ett konsekvent avvisande av artificiella sångideal; hans barnkammarpedagogik summeras som ”en drivbänk för operasångare”.

Juvus Marianne Liljas svänger sig emellanåt med typisk forskarjargong – ”vokalpedagogiska landskap”, ”tolkningsdesign” – men i det stora hela är hennes avhandling spännande att läsa – samtidigt som den kastar nytt ljus på Jussi Björling och hans bröders uppväxtförhållanden.