Intressant monografi om Dramaten

Dag Kronlund
Hundra år på Nybroplan
(Stockholmia förlag)

Dag Kronlund, chef för Dramatens arkiv, har skrivit en ytterst kompetent och ambitiöst upplagd monografi om den svenska nationalscenens historia. Det är en påkostad volym med mängder av föreställningsfoton och som kronologiskt återberättar Dramatens historia; tämligen summariskt vad gäller de första scenerna från Gustav III:s tid; mer ingående från och med invigningen av det pampiga jugendhuset vid Nybroviken 1908.

I samband med Dramatens tvåhundraårsjubileum 1988 publicerades en pompös, lite slarvigt hopkommen monografi; jämfört med den ganska ytliga festskriften är Dag Kronlunds genomarbetade verk av en helt annan klass – och kan rekommenderas till alla med intresse för denna svenska nationalscen. Dag Kronlunds genomgång inbegriper såväl tekniska som byggnadstekniska aspekter, de olika teaterchefernas insatser, men också ganska ingående dokumentation av enskilda föreställningar och enskilda skådespelares insatser. Här bjuds kort sagt allsidig teaterhistoria.

När man i dag besöker Dramaten kanske man inte tänker på att området är gammal havsbotten, men så är det, och just de besvärliga markförhållandena medförde att omfattande pålningsarbeten blev nödvändiga i början av 1900-talet. Och i leran under det blivande Dramatenhuset hittade man två stora fartygsvrak!

Dag Kronlund ger en intressant genomgång av inte minst all konstnärlig utsmyckning som den nya nationalscenen fick; överdådet kan sättas i samband med att det svenska konsthantverket just då upplevde en kraftig renässans – tydligt från och med den stora konst- och industriutställningen på Djurgården 1897. Dramatenhusets interiör kan mer eller mindre ses som en orgie i tidig jugend.

Här beskrivs också de vackra restauranger som tidigare funnits i Dramatenhuset; från arkivet har kopierats matsedlar från 1920-talet, varav framgår att etablissemanget bjöd på ”daglig middags- och aftonkonsert”. I detta sammanhang kan också påminnas om att Dramatenscenen byggdes med ett orkesterdike; de första åren var det i regel orkestermusik till talteaterföreställningarna.

På 1930-talet var det nära att Dramaten helt byggdes om, till en funkislokal i tidens anda. Man ansåg att teatern skulle få mer av folkteaterkaraktär och ser man på arkitektritningarna i 1934 års betänkande framgår det tydligt att lokalen fullständigt skulle omgestaltas. Ombyggnationen uteblev dock på grund av brist på pengar (detta var bara några år efter Kreuger-kraschen).

Noteras kan att den mest spelade av alla pjäser på Dramatens stora scen är Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, som iscensattes 1935 och spelades hela 156 gånger.

Dag Kronlund återberättar också den tragiska historien om hur teaterchef Ingmar Bergman en januaridag hämtades av två poliser. Han misstänktes för skattebrott, det gjordes husrannsakan, hans pass beslagtogs. Efterhand avskrevs alla misstankar, men då var skadan skedd. Ingmar Bergman knäcktes av händelsen och mer eller mindre flydde till Tyskland, där han många år levde i exil.

När var Dramaten som mest progressivt? Förmodligen i slutet av 1970-talet, under Jan-Olof Strandbergs chefskap. Strandberg försökte på olika sätt demokratisera arbetsprocesserna, samtidigt som han med Stormenprojektet 1978 väckte stort uppseende. Dramatenfasaden byggdes in och visade kärnkraftsarbetare i jätteformat, solfångare, vindsnurror osv. – och på scenen spelades en pjäs av Carl Johan Seth utfrågad som en hearing efter ett tänkt kärnkraftshaveri.