Konsert med Falu kammarkör, 14 mars

Orsa kyrka, 14/3
Falu kammarkör
Dirigent: Tony Margeta

Falu kammarkör har med tiden (ensemblen bildades 1984) blivit relativt välrenommerad. Och förstapriset häromåret i den internationella Grieg-festivalen, där en mängd körer medverkade, gav säkerligen självförtroendet en rejäls skjuts framåt. Och just självförtroende behövs – i synnerhet när ensemblen tar sig an så krävande verk som de som dominerade vid denna konsert.

Söndagskvällen i Orsa inleddes med ortodox kyrkosång av rätt modernt datum (J Taverner), men tonspråket var likväl påfallande traditionellt – något man dock inte kan säga om Thomas Jennerfelts ”Warning to the rich”, där kören förvandlas till närmast upprörd talkör efter att inledande bibelord om världsliga rikedomars fåfänglighet deklamerats. Fler komplexa körverk följde, såsom unge Eric Whitacres ”Nox Aurumque”. Och ”The Battle of Jericho” (känd negro spiritual) gavs här i en splittrad, dissonantisk och lite kantig version; det hjälpte inte att vissa körmedlemmar såg ut som om de försökte shaka loss: arrangemanget var och förblev svårtillgängligt; hårt kopplat både tonalt och rytmiskt.

En elitkör som Eric Ericsons har röjt väg för svåra körverk; sådana har de senaste decennierna blivit allt vanligare även i mindre proffsiga sammanhang. Under Tony Margetas kompetenta ledning klarade ensemblen dock av de flesta utmaningar. Det är likafullt förvånande att man väljer att nästan uteslutande satsa på så krävande verk som här.

Mot slutet hade dock kastats in lite mer traditionell körsång, där Nils Lindbergs arrangemang av ”Stilla sköna aftontimma” klingade fint och där Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha” tolkades med just den där lite vemodskantade livsglädje som så ofta återkommer hos Adophson – denne frontfigur inom den svenska visvågen på 60-talet.

Falu kammarkör avslutade med ”Min plats på jorden”, skriven av Fredrik Kempe, som under senare år haft stora framgångar inte minst i melodifestivalsammanhang; just denna sång blev nyligen en hit på Svensktoppen. Den är ljus och lite psalmaktig; en blandning av mollskuggad schlager, trosviss frikyrkosång och 60-talspsalm à la Anders Frostensson.

Den relativt lilla publiken, som under hela konserten suttit knäpptyst och inte applåderat en enda gång, tackade slutligen den tillresta kören med starka applåder och reste sig mangrant.