Ny bok av Ida Linde

Ida Linde
Om jag glömmer dig blir jag en annan
(Norstedts)

”Sjöarna har börjat breda ut sig till ett mönster. Lungorna ligger på varsin sida. Om jag glömmer dig blir jag en annan.”

Jag läser 29-åriga Ida Lindes nya bok, som kommer två år efter debuten med den episka diktsviten Maskinflickans testamente och som rymmer två åtskilda prosatexter: den ena beskriver i gåtfulla ordalag en ryttare vars häst vägrar hoppa vid en vattengrav; den andra beskriver i lika gåtfulla ordalag en liten flickas lantliga sommarupplevelser tillsammans med en morfar.

Vad handlar texterna om? Alltsammans förblir abstrakt, fragmentariskt och gåtfullt. Texterna om flickan kan ibland påminna om Mare Kandres tidiga 80-talsromaner, men hos Ida Linde finns inte samma sinnliga närvaro och prunkande prosa. Lindes prosa är mera stramt barock, och antydande snarare än gestaltande. Författaren ruvar på sin berättelse: hon ger den bara i form av små skärvor och överlåter sedan åt läsaren att om möjligt foga samman till en helhet.

Den aktuella boken är av just den postmoderna typ som premieras på de stora förlagen och på skrivarutbildningar (Ida Linde har gått kursen ”litterär gestaltning” i Göteborg och arbetar redan som ”skrivpedagog”). Trendigt – men ekande tomt.