Carl-Göran Ekerwald, memoarer del två

Carl-Göran Ekerwald
Tabula rasa
Norstedts


Författaren Carl-Göran Ekerwald, född 1923 i Jämtland, utkom för fem år sedan med första delen av sina memoarer, och i höst utkommer en andra del, Tabula rasa, där han berättar om sitt liv från 1946 fram till nu.

I den första delen, Skogvaktarns pojke, anslogs snabbt tonen: ”Under det senaste året har jag varit upptagen av att återerinra mig min barndom”… Ingående berättar Ekerwald om uppväxtåren i jordbruksbygden Offerdal och förmedlar en rad spännande interiörer från ett Småbrukarsverige som inte längre finns.

Ett visst drag av naivitet återkom dock i den förra volymen. Bland annat berättade Ekerwald att han som 15-åring upplevde andra världskrigets utbrott som ”enbart spännande”. Vidare framkom att han var medlem i Nordisk ungdom (”anblicken av våra uniformspersedlar skulle bli en trösterik syn för alla ute i samhället som drömde om nyordning, askes, disciplin”) och anfäktad av nazism (detta faktum förbigick han förvånansvärt snabbt och han kommenterade knappt alls). Och när han som 21-åring gick på kadettskolan i Karlberg, mitt under brinnande världskrig, tyckte han det var viktigare att bli militär än författare (”vad världen behövde var soldater”).

Tabula rasa är, precis som föregående bok, löst disponerad: minnena blandas huller om buller. Ekerwald använder samma princip som Montaigne i sina essäer: ”jag tar sakerna i den ordning de dyker upp”. Men i den nya boken är han mer obönhörlig mot sig själv och synar sig själv mera kritiskt. Det politiska skeendet i världen intresserar honom dock föga. Han är mer nyfiken på skönlitteratur och filosofi än på nuets faktiska omvärld.

Carl-Göran Ekerwalds position i den svenska litteraturen är i hög grad liktydig med den trägne folkbildarens. Han månar ett folkligt perspektiv och ivrar dessutom för att levandegöra klassikerarvet - inte minst antikens kultur. Ekerwald har under senare år utkommit med en förbluffande mängd böcker. Hans biografier om stora europeiska författare vittnar om ansenlig lärdom, det gäller inte minst volymerna om Nietzsche, Goethe och Shakespeare; hans senare verk i övrigt präglas av en stark vilja att tränga längre och längre in i skrivandets och läsandets mysterium. Lusten att läsa och skriva går hos Ekerwald hand i hand med lusten att förmedla.

Ekerwalds lärdom och – faktiskt – klokhet, parat med den genomgående ambitionen att kommunicera, att diskutera, gör honom som vanligt stimulerande att läsa. Helst uppehåller han sig vid intellektuella och författare som i likhet med honom själv ställt sig en smula vid sidan av etablissemanget. Hans prosa är fri och associationsrik, späckad av analogier (på ett sätt som påminner om Björn Ranelid och Maja Lundgren).

Den 85-årige författarens senaste bok präglas av den melankoli som är ålderns men däremellan av en aptit på livet som är anmärkningsvärd. Hans minnesskärpa är god och episoderna många. Familjen reser till Teheran i en campingbuss, och 1977 inleder han och hustrun småbrukarliv i gröna-vågen-anda, i en liten stuga utan el. Några år senare införskaffar paret en vingård i Frankrike. Ekerwald är som vanligt motsägelsefull, men vital och spännande som få. Han är en outsider som i och med senare års våldsamma produktion med närmast en bredsladd gjort sig känd i vida kretsar – och det med all rätt.