Praktverk om dalmåleri

Roland Andersson, Rune Bondjers, Johan Knutsson och Margareta Andersson
Dalmåleri
(Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbunds skrifter nr 28)

Det är minsann inte svårt att låta sig imponeras av detta formidabla praktverk; av denna drygt 600-sidiga tegelsten (som närmare bestämt torde motsvara 2—3 tegelstenar). Faktiskt imponerar här det mesta: ambitioner, utförande, innehåll…

När dalabönderna drog fram med sina målardon fick de ibland höra nedlåtande kommentarer från de högre klasserna, där många såg ned på detta märkliga ”kludd” – men några hundra år senare är det just i de s.k. högre klasserna (inte minst bland alla nyrika som på senare år investerat i ståndsmässiga lantegendomar) som de alltmer skyhögt prissatta dalmålerierna samlas och beundras.

Den förvånansvärt påkostade trekilosboken, som även rymmer 500 utomordentligt reproducerade bilder, måste direkt betraktas som ett nytt välkommet standardverk vad gäller dalmåleri. Hittillsvarande förnämsta verk i genren akterseglas omedelbart – tonar bort som en prick vid horisonten: Svante Svärdströms ”Dalmålningar och deras förlagor”, en 176-sidig volym från 1949, framstår med ens som en liten jolle i kölvattnet av 2007 års magnifika lustjakt till bok.

Samtidigt som den nya boken överväldigar, nästan så man känner övermättnad (finns över huvud taget mer att säga i ämnet, kan man undra) väcker den oavbrutet nytt intresse, ny hunger. Författarna sprider intresse för sitt ämne och belyser det utifrån en rad infallsvinklar – vilket några kapitelrubriker får exemplifiera: Dalmåleriet i jämförande perspektiv; Dalmåleriet i konst- och inredningshistorien; Dalmålarnas motiv; Dalmålarnas färger… Dock saknar jag mer ingående resonemang om somliga aspekter. I vad mån kan genren tillskrivas 1770-talets missväxt och svält i Dalarna? I vad mån utfördes dalmåleriet för att just dylika bilder efterfrågades; och i vad mån var det uppfunnet, tillkommet av spontan lust? Jag skulle också gärna ha sett mer av jämförelser med andra nordiska länders konst vid denna tid (i synnerhet som flera nordiska symposier om det folkliga vägg- och bonadsmåleriet föregått den aktuella boken). Hur ser exempelvis släktskapet ut mellan norska Telemarks ”rosenmalinger” och de tidiga rättviksmålarnas ”rosmålningar”?

I förordet (högtidligt nog betitlat ”företal” – men så har minsann också landshövdingen, tillika ordförande i Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund, signerat det) positionsbestäms dalmåleriet som ett av det svenska kulturarvets mer särpräglade uttryck för ”folklig fantasi och egensinnigt konstskapande”. Här framgår vidare att projektet har växt fram i samarbete mellan Dalarnas hembygdsförbund, Dalarnas museum och Nordiska museet; saken har alltså till viss del uppenbarligen betraktats som ett riksintresse – något som också framgår när man ser mängden av stiftelser och fonder som varit med och bekostat utgivningen: bland annat Kungliga Patriotiska Sällskapet, Stiftelsen Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur och Samfundet Pro Fide et Christianismo (den senare organisationens huvudsakliga uppgift är annars att ekonomiskt stödja kristen litteratur; här har man kanske sett till det faktum att dalmåleriet till väsentlig del målar bilder ur den kristna föreställningsvärlden och dåtida illustrationer i andaktslitteraturen).

Den egentliga kunskapen om dalmålarna och deras bakgrund började växa fram i början av 1900-talet, i samband med det romantiska svärmeriet för gammal bygdekultur. Gustaf Ankarcrona engagerade sig starkt i ämnet när han kom till Leksand – och just det faktum att han utgick från den bygden antas till del ligga bakom det faktum att rättviksmålarna kom lite i skymundan. Den långvariga rivaliteten mellan Leksands- och Rättviksbygderna kastar skuggor till och med över denna purfärska bok, där en av teserna är att de flesta dalmålare kom från Rättvik, inte från Leksand (protester mot denna nya historieskrivning har redan hörts från Leksand!).

En stor del av utrymmet ägnas korta biografier över kända dalmålare från 1700-talet och framåt. Till boken hör också en värdefull litteraturförteckning som redovisar i stort sett alla skrifter i ämnet. Gott så – ty forskningen om dalmåleriet torde inte vara slut med denna volym.