Björn Ranelids nya roman, Kniven i hjärtat

Björn Ranelid
Kniven i hjärtat
Albert Bonniers förlag


I Björn Ranelids senare romaner slår upp skyar av en närmast religiös tro på kärlekens undergörande kraft; ett slags kärleken-övervinner-allt-tematik av dostojevskijartade dimensioner. Ett typexempel är Hjärtat som vapen (2006), där författaren förevisar en person som just genom sin godhet och medmänsklighet förmår trotsa livets nedbrytande krafter.

Björn Ranelid har i sina omfångsrika och numera årligen utkommande romaner allt tydligare bemödat sig om att lyfta fram så kallat vanliga människors livsöden; författaren demonstrerar, med en folkskollärares envishet, varje individs storhet, unicitet och absoluta egenvärde. Ranelids humanistiska mission, parad med en emellanåt vass samhällskritik, gör det lätt att associera till Lars Ahlin. En passus som följande, i David Puma och drottning Silvia (2002), kunde lika gärna ha varit skriven av Ahlin: ”Älskad vare den som sett miraklet i tiggare och fördömda.”

Men vad händer med den människa vars tro på godhet och kärlek fullständigt havererar? I Ranelids nya roman, Kniven i hjärtat, kan huvudpersonen David inte längre använda hjärtat som vapen: plötsligt en dag brakar livet ihop. Efter en ohygglig händelse hamnar han på fängelse. Barnen tar avstånd från honom, liksom vännerna. Han isolerar sig, finner ingen väg framåt.

Inte förrän den dag fängelsebibliotekarien besöker honom och likt en Orfeus leder honom tillbaka mot ljuset (en passage som samtidigt påminner om en känd Tranströmer-dikt, där också ”valv efter valv” öppnas):

”Från den stund David börjar läsa böcker är det nästan som om han föds på nytt och tillvaron och världen öppnar valv efter valv av dyrbarheter i ord och tankar. Han tänker på alla unga och äldre människor som ännu inte upptäckt dessa samlade skatter av kunskaper och skatter genom tiderna. Böckerna kan aldrig ersättas av maskiner och datorer. Sorlet och larmet avlöser oavbrutet varandra och de tystnar, medan de svarta bokstäverna på boksidorna ligger kvar som foster och väntar på att någon skall förlösa dem och ta dem till sig och ge dem liv genom att läsa dem.”

Björn Ranelid har länge skrivit en skönlitteraturens höga visa och har i sitt språk visat en omsorg om språket, och en kärlek till det, som är ovanlig och som starkt färgat hans skrivande. I den nya romanen är fiktionen att såväl Davids son Kasper som författaren själv besöker David i fängelset, för att få honom att berätta vad som hänt, och för att försöka förstå. Romanen blir så ett slags försvar för en människa som inte själv kan artikulera något försvar. Och som berättaren konstaterar: ”Ingen rapport från polis, åklagare och domstol kan spegla och ersätta historien om Davids liv”.

Hur kan plötslig ondska infiltrera en i grunden god människa? Björn Ranelid visar oss hur en harmonisk, kärleksfull människa i ett visst läge fullständigt demoniseras – och sedan, när det är för sent, inte kan försonas med det som skett. Romanen handlar samtidigt om familjen som nödvändig trygghet, och om ett äktenskaps sårbarhet. Kniven i hjärtat blir delvis en psykologisk thriller (men komplexiteten hade stärkts om även den dömdes andra barn hade fått figurera; som det nu är får jag bilden av Dostojevskijs Bröderna Karamazov med endast den helgonlike Aljosja närvarande); dispositionen av materialet gör att man hela tiden hålls i spänning.

Berättaren skriver denna roman i ett försök att förstå hur en människa som David plötsligt en dag kunde kantra från en sida av livet till en helt annan. Berättaren beskriver hur han besöker den dömde i fängelset och där sitter och lyssnar till Davids berättelse (romantisk ironi alternativt dokumentärt underlag). ”Det är författarens uppgift och kall att inte rädas och sky mördare, tyranner och envåldshärskare. Deras ord måste omfatta även galningar, tiggare och bortstötta människor.”

I Kniven i hjärtat, en av Ranelids starkaste böcker hittills, blir en av berättarens insikter att man inte får värja för människans grymhet och ondska. Med tanke på att några tidigare romaner varit snudd på skillingtrycksartade, med nästan söndagsskoleaktigt goda människor, innebär ett verk som detta att Björn Ranelid samtidigt tar steget in i en djupare, mer konturerad människoteckning.