Om Ingmar Bergman: ny bok och nya filmer

Jörn Donner
Ingmar Bergman, PM
(Ekerlids förlag)

Bilder från lekstugan
En film av Stig Björkman
(Svensk kortfilm, Folkets bio)

Bergmans hushållerska
En film av Tom Alandh
(SVT Dokumentär)

Efter Ingmar Bergmans sorti har vittnesmålen om honom blivit allt fler – och kanske också mer ogarderade. Jörn Donner, som visserligen inte förefaller ha varit någon riktigt nära vän till Bergman, berättar i en nyutkommen minnesbok om sin nästan femtioåriga bekantskap med honom. Förutom det konstiga tilltaget att berätta om sig själv som ”J”, i tredje person, är alltsammans väl berättat. Här bjuds minnesbilder som inte är devota hyllningar utan snarare uttrycker en viss ambivalens gentemot filmskaparen och regissören (Bergmans insatser inom teatern tycks dock över huvud taget inte ha intresserat Donner – som även berättar personligt om egna tillkortakommanden som konstnär).

Ingmar Bergmans kontrollbehov gjorde att han mådde som bäst när han arbetade och därigenom kunde kontrollera sin omgivning, menar Donner, som vidare kopplar Bergmans arbetsdisciplin till en pliktkänsla som samtidigt var ett fadersarv. Ingmar Bergman påminner om Strindberg, enligt Donner: ”Att leva dramat och sedan skriva ner det.”

Stiftelsen Ingmar Bergman har producerat en halvtimmeslång dokumentärfilm, regisserad av Stig Björkman, som fogat samman bakomfilmsmaterial från perioden 1953—1965. Filmen möttes av stående ovationer i samband med världspremiären i Cannes tidigare i år. Och med all rätt: kombinationen lyriskt bildflöde och off stage-intervjuade skådespelare ger spännande interiörer från den ”lekstuga” som var Ingmar Bergmans arbetsvärld: en värld där han kunde vara enväldig konung. Han berättar förresten i en av sekvenserna att filmarbetet påminner honom om de lyckliga stunderna som barn då han på egen hand iscensatte äventyr med sina dockor.

Tom Alandh, en av våra främsta nutida dokumentärfilmare, ger i en tv-dokumentär en delvis ny bild av Ingmar Bergman; genom att porträttera regissören via hans hushållerska 1997—2004, Anita Haglöf, framträder en allt annat än smickrande bild av honom. Här möter i stället en nyckfull despot som emellanåt håller sin hushållerska i ett skräckregemente och som kunde få våldsamma utbrott om hon köpt vitlökssalt i stället för vanligt salt och om inte överlakanet var nervikt si och så många centimeter. En fascinerande inblick i komplex psykologi.