Dalasinfoniettan + Peter Asplund Quartet = cd-skiva

Kristinehallen, Falun, 23/3
Dalasinfoniettan, Peter Asplunds kvartett
Dirigent: Mats Hålling

Morgonen efter konserten sitter jag och skriver denna text med musiken klingande under mina händer: under tangentbordet snurrar cd-skivan ”Asplund meets Bernstein” (Prophone). Det är en utomordentlig inspelning: än vassare i skärpan än onsdagskvällens evenemang, där Dalasinfoniettan emellanåt framstod som lite väl tillbakalutad i sitt spel.

Å andra sidan ger Mats Hållings Bernstein-arrangemang en synnerligen filtrerad Bernstein; kapellmästare Hålling koncentrerar sig på jazzkvartetten och tilldelar (åtminstone ofta) orkestern en påfallande ackompanjerande roll, med smäktande stråkmattor, osv. Bernsteins generellt så kulörta, på gränsen till grälla orkesterkolorit är hos Hålling starkt nedtonad – så till den grad att Dalasinfoniettan fick en undanskymd, ganska anonym roll.

Men mycket var oerhört bra. ”Glitter and be gay”, ”Neverland”, ”I feel pretty” och åtskilligt annat: suggestivt och prunkande; och i de stycken som kvartetten framförde utan orkester återfick jag känslan från Fasching jazzklubb när något riktigt stort hände där. Peter Asplunds kvartett håller närmast världsklass. Jacob Karlzon framstod som en flygelns elegant, en upphöjt säker lebeman som med enkla medel skapade magi; Hans Andersson hanterade basen med ett otroligt lätt handlag, medan trummisen Johan Löfcrantz Ramsey utgjorde ett veritabelt energikraftverk vid slagverket; vid ett tillfälle dundrade han på med sådan intensivitet att trumpinnen for iväg som en projektil.

Peter Asplunds trumpetspel är enastående. Han är i nivå med Jan Allan – trumpetaren från Falun som under 90-talet var min favorit bland svenska jazztrumpetare. Asplund spelar med en skimrande ton och han leder sin jazzgrupp med briljans.

I det stora hela: Peter Asplunds kvartett spelar sofistikerad jazz som bygger vidare på slowjazz-genren från 50-talet och tidigt 60-tal. Det är snygg och smart musik. Dock måste vissa frågor ställas med anledning av ett konsertsamarbete som detta. Hur långt kan s.k. cross-over-evenemang drivas? Vore det i sin ordning om Dalasinfoniettan spelade in en skiva med en popgrupp och sedan i samband med gruppens skivsläpp avslutade samarbetet med konsert? Är också samarbete med unga rappare möjliga? Är det OK om orkestern medverkar som förband på raveparty i Ludvika? Får egen konserttid på Peace&Love? Kort sagt: Var går gränsen för musikaliska samarbeten, och hur ska dessa gränser sättas?