Suite hollandaise...

Ett holländskt värdshus, femtonhundratal, tidig januari, och nu låg, blek sol över bäckravinen där hundar skäller, och värdshusvärdens dotter kommer gående från skogsdungen, hon bär ett fång ris, gårdshunden reser på huvudet, långt borta hästar som galopperar hitåt, flickan stannar, ser hur det ångar om de snabba djuren, det krasar under fötterna när hon genar genom trädgårdens frusna gräs, och framme vid bykgrytan gör hon upp eld med kinder rosiga av vinter

På kvällen drar det upp till storm, hon går med bröd till den gamle målaren, han har somnat med handen kring glaset, hon bugar för den sovande och försvinner som den osynliga glädje hon vill vara för alla hon hjälper

På bordet fasanfåglar och knippen med lök att skära, den nya köksan sjunger gång på gång melodin från sin hemby, hon kommer från havet och alla vill höra henne berätta, emellanåt dundrar ekipagen förbi, mörka, snabba skuggor mot sönderstormad himmel, det svider i ögonen, från fönstren drar en kall vind, sången om havet låter allt sorgligare, sången är ett skepp fyllt av regnmoln, sången drar över himlen i köket

Det händer om kvällarna att någon gäst lyfter ner lutan från väggen, det händer att någon sjunger, ibland på främmande språk, och hon somnar med musik upp genom golvet, gårdshundarna är tysta, till och med månen lyssnar, och hon tänker sig bottenvåningens låga kamrar förvandlade till riddarsalar sorlande av glädje

Om morgonen skimrar fönstret av frostrosor, vintersolen stiger över slätten, hon minns kyrkmålningarna i Bryssel, vilken underbar resa, hon ska aldrig glömma Jesus, flygande med de stackars människorna långt nedanför, en mur av händer sträcks mot Frälsaren, och leendet i hans änglalika ansikte, hon sitter kvar i sängen, rummet är utkylt, hon ser på det isigt glittrande fönstret och minns Jesus och minns de nödställda människorna, samlade på en uttorkad flodbädd i öknen

Det är ont om torra kvistar och hon måste hela tiden stoppa in nya innan elden tar sig och flammar stor och varm, husbondens tunga steg i trappan och hon niger djupt, hon känner det kryddiga vinddraget av tobak, idag låg isen tjock i brunnen, drängen slog med yxan och det gnistrade vitt i mörkret, om det bara kunde bli vår, hon vill sitta med lindens bark i ryggen och lyssna till fälten när de fylls av vindar och sol

Morgonbrasans eldslågor mot svartnande vitt, långt borta på fälten rör sig skaror av människor, ser ut som en myrstig där genom nysnön, och hon tänker sig att solen går upp innan folket är framme vid kyrkan, hon tänker sig prästens röst, hon tänker sig Guds eld när den rör vid de skuldtyngda, hon tänker sig askan i målarens sinne om han minns mer än han borde, men nej, inte han

Hon var bara sju första gången hon måste vara med på tvättdagarna, folk från hela byn deltar och tidigt om morgonen ligger röken tät från byktunnor och vid stranden hukar sig gamla och unga, och genom allt strömmar det breda vattnet, kallt och underbart och isande hemskt, det strömmar oberört, och om somrarna kommer maten i stora korgar, sedan ligger man under skuggande träd och lyssnar till ingenting, till vattnet, till lågmälda röster, och de äldre dricker vin från Lorraine och lutar sig behagfullt bakåt, som om frihet fanns, som om frihet inte bara var en dröm, och hon erinrar sig sångerna under arbetet, de är tvätterskor men tillsammans också en stor kör, som i kyrkan i Bryssel, och alla skratt glittrande kring lakan och lappade linnekläder, skratten sträcks och blir vita lakan mot blått, och allting blandas med vattenljud, med rök, och hon vet, någonstans inom sig vet hon att hon alltid kommer att sakna det himmelskt vackra i detta armod, och mot kvällen en trötthet tung som döden