Rubens & van Dyck, Nationalmuseum

Våren 2010 bör man, om man har möjlighet, avsätta några timmar till ett besök på Nationalmuseum och den aktuella utställningen om två av 1600-talets främsta målare: Anthonis van Dyck och Peter Paul Rubens. Alternativt – eller som komplement – kan man införskaffa museets robusta katalog om begivenheten: en 400-sidig bok under utställningskommissarie Görel Cavalli-Björkmans kompetenta ledning och med mängder av snyggt reproducerade målningar och intressanta texter av en rad författare. Nationalmuseum har sedan åtminstone 1990-talet gett ut åtskilliga praktverk i anslutning till sina största utställningar men denna utställningsbok är bland de bästa man åstadkommit.

Det är intressant att jämföra de kopior Rubens gjorde av Tizians original. Rubens versioner är mer köttsliga, naturalistiska; det blir helt enkelt poesi kontra prosa, men också: renässans kontra barock.

Anthonis van Dyck var från början en lärjunge till Rubens men utvecklade senare ett självständigt mästerskap. Vid en jämförelse mellan van Dyck och Rubens framstår återigen Rubens som den som tydligast uttrycker ohämmad kroppslighet, en fysisk närvaro, gärna med inslag av gråtoner, mörkerskalor och nedtonade färger, medan däremot van Dyck nog strävar mot ett mer förfinat, kanske lite mer lyriskt uttryckssätt. Å andra sidan – och det blir tydligt i den del av utställningen som även inbegriper andra barockmålare: under denna del av historien tycks fascinationen för den mänskliga kroppen gå hand i hand med en vurm att avbilda djur, såväl levande som döda, liksom även excesser i mat och dryck. Det är oerhört spännande att gå två trappor upp i Nationalmuseum och där sjunka 400 år ner i tiden.