Vårdikt, Björn G.

”Hur mår spelhålan i dag?”
undrar en handlare som kommer in på chatten 10.21
Börsmäklarna kring Stureplan
diskuterar som vanligt händelseutvecklingen
”Terminerna är lättfixade, Europa har ingen vikt”, konstaterar någon –
samtidigt som mitt barn bygger ett snöland här utanför,
fyllt av hoppställen och pulkabackar
Och i mitten den runda öppningen:
snögrottan vi gjorde i januari,
belyst av stearinljus och stjärnor

Häromdagen for vi över västgötaslätten:
en flerfilig europaväg, igenproppad av långtradare
Tänk om vi kunde se koldioxiden som tätnar –
och hur nära stupet vi befinner oss
Jag lyssnar på Stig Dagerman när han 1952 läser inledningen
till Den yttersta dagen
Han talar med samma allvarsamma förhöjning
som Karin Boye
De uthärdade inte tomhet,
de var tvungna att skapa substitut
Jag ser att affärer erbjuder minidatorer för endast en krona
och att stormarknaderna bjuder på choklad vid utgångskassorna:
oblater till menigheten efter avslutad nattvardsgudstjänst

Medan nu snön täcks av ännu mer snö
hör jag Florestan-trion spela en pianotrio;
just den som Haydn skrev när han på äldre dar kom till London
och förälskade sig i en pianoelev
Man hör på musiken
hur kär Haydn var 1792:
det är nog det vackraste han någonsin skrev
Haydns musik förändrar världen
precis som snö
Jag fortsätter med Bachs Brandenburgkonsert nummer 5,
och jag sköljs iväg, som alltid,
tills jag återfinner mig i den andra världen
Ungefär som i Bröderna Grimms ”Mor Hulda”
där flickan drunknar i en brunn
och sedan vaknar på en solig äng,
eller som i Bröderna Lejonhjärta
efter döden
Och jag minns Stora teatern i Göteborg
innan den såldes för att bli något annat än det den var byggd som
Skådespelarna och musikerna, och hur de gav allt det
som världen annars nekade mig

När jag stannar till i det lilla samhället uppe i norr
känner jag en oerhörd ömhet för allt som finns här
Jag ser snövallarna, de ensamma människorna,
hör talgoxen, som sjunger för alla och ingen
Och nu minns jag åter världen som jag upplevde den
från tredje övre raden
Och som inifrån Bach,
när han målar som starkast
Och trots att vi själsligt alltid måste gå barfota
över glas, genom ondska, genom död
och när som helst kan kastas ut över branterna
som omger oss
Trots detta väljer jag nu att endast se barnen som leker
i snöhögarna framför mig
Och med ens minns jag livet
som det lyste när jag drömde det