Om kvinnligt dagboksskrivande

Christina Sjöblad
Bläck, äntligen kan jag skriva
(Carlssons förlag)

Litteraturprofessorn Christina Sjöblad utkommer i vår med en 400-sidig studie om dagboksskrivandet under 1800-talet, och i första hand kvinnors dagboksskrivande. Sjöblad lyfter fram och resonerar kring ett tjugotal dagböcker samtidigt som hon för en del allmänna resonemang om genren och dess utveckling.

Christina Sjöblad identifierar dagboksskrivandet som en del av det tidiga 1800-talets romantiska tankeströmningar, när intresset för det egna jagets tankar och upplevelser fördjupas. Den introspektiva dagboken, ”le journal intime”, blir en ny, tidstypisk genre.

Hundratals kvinnliga dagböcker från 1800-talet finns bevarade, och författaren uppehåller sig kring ett antal representativa exempel. Christina Sjöblad har forskat länge om just dagböcker och har tidigare utgett bl.a. Victoria Benedictsons dagböcker, i tre volymer, och 1991 utkom en studie om kvinnors dagboksskrivande under 1700-talet.

Inte minst genomgången av reseberättelser i dagböcker är mycket intressant. Bland svenska dagboksskrivare fäster jag mig främst vid litterärt begåvade Elsa Kniberg, vars levnadsöde påminner om Harriet Löwenhjelms och Edith Södergrans. Jag vill minnas att Pär Wästberg tidigare skrivit om henne.

Christina Sjöblands studie väver samman enskilda dagboksexempel med en hel del allmänna resonemang, som ofta – i litteraturvetenskaplig stil – hängs upp på manliga forskares teorier (ironiskt nog). Ibland tycks det som om författaren vacklat mellan att ge en idéhistorisk exposé och en exempelsamling kvinnliga dagböcker. Läsvärt är det mestadels, hur som helst.