Du ska bli präst

Lina Sjöberg
Du ska bli präst
(Verbum)

Majoriteten av prästerna i Stockholm och Uppsala stift är kvinnor, visar dagsfärsk statistik, och i landet som helhet utgör de nästan hälften av de prästvigda. Det är en väldig förändring på bara några decennier.

Sedan kyrkomötet 1958 efter utdragna debatter kom fram till att också kvinnor skulle få prästvigas dröjde det till 1960 innan den första kvinnliga prästen anställdes. Ännu 1970 var bara 2 procent av prästerna kvinnor, och fortfarande 1990 inte mer än 20 procent.

Med tanke på det historiska genombrott som kvinnor slutligen fått inom svenska kyrkan är det intressant att det nu utkommit en bok som närmare granskar denna utveckling och där åtskilliga kvinnor prästvigda från 60-talet fram till nyligen får komma till tals och berätta om sina erfarenheter och lufta sina drömmar om en modernare kyrka.

Förvisso har svenska kyrkan in i det längsta varit en konservativ bastion (och är det i vissa avseenden och framför allt i vissa stift och pastorat ännu).

År 1919 behandlade riksdagen en motion som föreslog att också kvinnor skulle kunna bli präster. Det var ett förslag som chockerade många. Biskopsmötet samma år kom fram till att det inte fanns behov av kvinnliga präster och dessutom skulle sådana kunna ”väcka den djupaste anstöt” i församlingarna.

När nya utredningar diskuterade frågan på 1950-talet framhärdade åtskilliga professorer och docenter i åsikten att kvinnliga präster ”vore oförenligt med nytestamentlig åskådning och skulle innebära ett avsteg från troheten mot den heliga Skrift”.

I boken – som är rikt illustrerad – porträtteras åtskilliga kvinnopräster. Deras sinsemellan olikartade syn på kyrkans organisation och arbetsformer bildar sammantaget en intressant mosaik. Åtskilliga är kritiska mot kyrkans stelnade former. En av dem säger: ”Jag har lite svårt för den officiella kyrkans förkärlek för liturgiska dekorationer. Pampig och högtidlig liturgi kan visserligen vara både estetisk och viktig, men ibland får man intrycket att kyrkan bränner för mycket krut på de här vackra inramningarna. Kärnverksamheten i kyrkan måste vara själavården.”

Det är tongångar som känns igen från Luthers tid, då nya, radikala tolkningar lade grunden till en slutlig brytning med den romerska påvekyrkan. Man får här nästan känslan att en ny reformation stundar.