Dalasinfoniettan och Tobias Ringborg, 15/4 i Falun

Kristinehallen, Falun, 15/4
Dalasinfoniettan
Violinsolist och dirigent: Tobias Ringborg

Om det idag finns någon utpräglad romantiker inom ledande musikaliska kretsar i Sverige, måtte det vara Tobias Ringborg. Få har som han, och med sådan hängivenhet, ägnat sig åt att lyfta fram romantiska och nationalromantiska verk från tidigt 1800-tal fram till tidigt 1900-tal. Både som violinsolist och med tiden i allt högre grad även som dirigent har Tobias Ringborg blivit något av svensk romantiks ihärdige missionär.

Torsdagens konsert tog dock avstamp redan i 1700-talet, nämligen i den svenska barockens nog mest kända komposition: Romans ”Drottningholmsmusiken”. Här framfördes en rad satser ur detta mångsatsiga verk – ett verk som med sin festivitas starkt påminner om Händels Wassermusik. Tobias Ringborg spelade cembalostämman och ledde från detta instrument en ovanligt alert dalasinfonietta. Framförandet var genomgående friskt och frejdigt.

Kvällens höjdpunkt blev Wilhelm Stenhammars numera sällan spelade Andantino i A-dur och Allegro patetico i f-moll; av tonsättaren själv betecknade som ”sentimentala romanser”, möjligen en ironisk eftergift åt de belackare som hade betecknat hans musik som allt för känslosam. Här möter en både skir och märgfull musik, som Tobias Ringborg i egenskap av violinsolist tolkade med raffinerad känsla för hela skalan av nyanser samt med bländande teknik. Lägg därtill en följsamt inlevelsefull orkester och resultatet var förbluffande gott.

Tobias Ringborgs violinsolo i Schuberts Polonaise i B-dur var också fint men här saknades den hemvandhet som han uttryckte i Stenhammars griegliknande romanser. Mer lyckad var då den sista programpunkten, där orkestern framförde Schuberts symfoni nr 6 i C-dur; ett verk som ekar av både Mozart och Beethoven och där orkestern framträdde med stor spelglädje, må vara att musikerna inte överallt gav akt på de dynamiska effekterna. Tobias Ringborg, som ju på senare år skaffat sig en stark ställning som dirigent, både i Sverige och på utländska scener, ledde framförandet med säker hand. I likhet med andra dirigenter med tidigare erfarenhet av att vara soloinstrumentalist framstod han som en lyhörd medmusiker. Här fanns definitivt inget av den solitära fältherre-attityd som enstaka dirigenter kan odla.