Om poeten Eva B Magnusson

”Språk är min glädje”, säger Eva B Magnusson, Lindesberg, vars lyrik de senaste åren väckt allt större uppmärksamhet och dessutom renderat henne en rad litterära priser. Häromåret fick hon Stig Carlsson-priset, ”för en sinnestät poesi som när tankens oro”, och bland övriga utmärkelser kan nämnas Sten Hagliden-priset – ”för en poesi som med lågmäld pregnans rör sig mellan mänskliga vardagsvillkor och kosmos”.

Eva B Magnusson debuterade först i mogen ålder, 1992, med diktsamlingen Ropet in. Nyligen kom hennes sjunde volym: Kropp av regn.

”Lyriken har alltid känts närmast mitt hjärta och mina tankar”, hävdar Magnusson, som säger sig inspireras av ”allt som skrivs, sägs, uppstår, levs”. Och verkligen: hennes diktning är en smältdegel där det mesta tycks kunna integreras: här möter en öppen, kalejdoskopisk form där lekfullheter ideligen växlar med stämningsmättade bilder och elegiskt stämda adagio-satser. Hennes poesi har en mjukhet och sensualitet som mildrar den grundton av sorg som återkommer – samtidigt som de lite depressiva ackorden ofta bryts av en paradoxal livsbejakelse, ja, av nästan fontänisk livslust. Här ryms även absurdistiska infall, och en experimentlusta som emellanåt leder in i rena grotesken. Kanske är det just detta som gör hennes poesi så spännande: att den rusar hit och dit mellan stämningslägena, som för att på alla vis söka orientera sig i en i grunden obegriplig tillvaro.

Eva B Magnusson debuterade alltså med Ropet in (Studiekamraten, 1992), följd av Den sovande flickan (Studiekamraten, 1994).

Samlingen Faller snö (Studiekamraten, 1996), med vackert akvarellomslag av Lars Lerin, sordineras av sorgesamma stämningar. Medan snön faller försöker diktjaget förgäves finna glädje i nuet – återstår stoisk uthållighet: ”Jag intar idag den tredje ståndpunkten/ De andra två är förbrukade”.

Utgångsläget är ett slags nollpunkt: ”Det faller tunna vita flingor/ Var är glädjen var är din glädje”.

Betraktandet av yttervärlden kan ibland skänka åtminstone momentan lindring. ”Asparna lutar sig över varann/ som skrattande flickor”.

År 1998 utkom Särskilt det röda (Bokboden) – den hittills enda volymen med enbart prosadikter. Här finns en påfallande ”kroppslighet”, parat med ironier och en återkommande lätt absurdistisk ton (”Sommaren lång sitter en man högt uppi lindkronan och högfärdas”). En för Magnusson ovanlig, smått cynisk, eller åtminstone illusionslös attityd, återkommer – som i denna korta dikt: ”Döden är hans älskarinna, säger han. Hon är kall men trogen. Med tiden kommer de varann allt närmare inpå livet.”

År 2001 publicerades Som häromnatten (Edition Edda). Diktjaget talar – tunströmskt – om att ”undersöka sorgens geografi” och rör sig över huvud taget i höstliga stämningar.

”Hög tid det är hög tid/ ingen tid att förlora/ Packa bara det nödvändigaste/ Packa ingenting”.

Förutom en svit barndomsminnen, där det flydda framstår som oerhört närvarande (”Jag har varit här förr/ allt är sig likt, bara/ skörare, närmare”), återfinns en svit ”dagdikter”, daterade en novembermånad. Volymen avrundas med en stark dikt, med slutraderna:

sprang genom skogar, de är borta nu
träden stigarna skogskällan
grodorna där

har ingenting att säga om det som pågår
utanför, de blänkande bilarna, isens förrädiska
lockelse, sprickorna, sången
därunder

barndomen har upphört
allt ska bort
det skarpa ljuset

Skriv namn på en flod (Edition Edda, 2004) har något drömlikt över sig – diktjaget frågar sig till och med i vad mån verkligheten faktiskt är verklig.

Ett slags existentiell vilsenhet återkommer också – som i denna tvårading: ”landskap, regn/ vilken är min roll här”.

Samlingens inledande dikt, om ett besök i moderns hus, är ruggigt mardrömslik och bland det mest suggestiva Magnusson skrivit.

En av samlingens finaste dikter är denna:

det är en kväll av intet, av
skridskoskär på himlarunden
vi går försiktigt under stjärnorna

godståget med fyrtionio svarta vagnar
står stilla på spåret
det är kväll, stjärnor

man borde resa långt bort

Tonfallet påminner om den finlandssvenska poeten Tua Forsström. Över huvud taget finns ett nära släktskap mellan Forsström och Magnusson både stämningsmässigt och i sättet att strukturera och komponera dikterna.

En av de senaste samlingarna, Kropp av regn (Edition Edda, 2007), genomsyras av obestämd saknad (”jag är hela tiden sorgsen/ hela tiden hela tiden”). Samtidigt som ett nytt år infaller och januaridagarna går mot begynnande ljus försöker diktjaget samla kraft – i hopp om att kunna börja ”stava till liv”. Texterna samspelar fint med Eva Lidéns kongenialt karga illustrationer.

Som så ofta hos Magnusson möter här lyrik med mycket mörker i – men samtidigt fylld av paradoxalt ljus.