Bauby, Fjärilen i glaskupan

Jean-Dominique Bauby
FJÄRILEN I GLASKUPAN
Bokförlaget DN
Julian Schnabels filmatisering: Scanbox-dvd

Parisjournalisten Jean-Dominique Bauby, chefredaktör för franska modemagasinet Elle, levde ett rikt och spännande liv – tills han en decemberdag 1995 fick en hjärnblödning och hamnade i koma. När han vaknade upp tre veckor senare konstaterades att han drabbats av ”locked in-syndrom”, vilket betyder att kroppen är förlamad men de intellektuella förmögenheterna opåverkade.

Den 42-årige Bauby vaknar förvandlad till ett hjälplöst vårdpaket. Han kan vare sig äta, dricka eller andas. Han får sondmatning och respiratorhjälp. Men en sak kan han ännu styra: vänster ögonlock. Med hjälp av blinkningar lyckas han det närmsta året, med hjälp av den specialutbildade sköterskan Claude Mendibil, diktera sina memoarer, Fjärilen i glaskupan. Mendibil, tillika frilansredaktör på bokförlag, rabblar upp bokstäver, och han svarar: en blinkning för ja, två för nej. Efter hand skapar de ett allt effektivare system. Boken kommer ut 1997 och blir en succé. Tre dagar efter publiceringen avlider Bauby.

Att läsa denna bok är att läsa en berättelse som blinkats fram från en fruktansvärd ensamhet. Syndromet innebär att man nästan är levande begravd. Att Bauby i denna situation förmådde sätta sig över sitt öde och skapa en bok säger något om den mänskliga andens förmåga.

Märkligast av allt: boken är så talangfullt skriven att den i sig är stor litteratur. Här finns sekvenser och beskrivningar där tillbakablickarna på livet står fram som tillbakablickar på Edens lustgård; man får känslan att Bauby ser tillbaka på sitt första liv som befann han sig nu på en helt annan planet.

Först ser jag Julian Schabels fantastiska filmatisering på dvd. Med all rätt fick han för denna pris som ”bästa regissör” vid förra årets Cannes-festival. Det är en ovanligt stark film och med framhävt poetiska kvaliteéer.

Ser man filmen är det lätt att chockas av kontrasten mellan den förut levnadsglade Bauby kontra anblicken av hans vanställda yttre i sjukhussängen. Sedan läser jag boken och får ännu en chock: detta vårdnadskrävande skal till människa spritter ju av liv, espri och iakttagelseförmåga. Filmens skröpliga långvårdsfall förvandlas vid läsningen till en ljuvlig författare: en klok iakttagare som med röntgenblick berättar om livet på sjukhuset – och om livet på jorden.

Boken blir också en viktig påminnelse: en människas yttre behöver på intet vis korrespondera med hennes inre. Ett torftigt yttre kan dölja rikedomar vi inte ens kunde föreställa oss.