Svensk utopist: 1700-talsprästen Fredrik Rådberg som skrev det utopiska verket FRIEDLAND, "en himmelens förgård"

Den svenske prästen Fredrik Rådberg, född revolutionsåret 1789, nöjde sig inte med att predika de kristna idealen: han ville även se dem förverkligade: samhället borde realisera urkristendomen och dess idéer om egendomsgemenskap, förklarade han.

Socialistiska svärmare av olika slag fanns det gott om under 1800-talet. Rådbergs idéer grundas främst på en radikal tolkning av kristendomen, som han betraktar som den europeiska civilisationens ”moder och amma”. Kristendomen, inskärper han, är så mycket mer än blott gudstjänster: den är ”samhällslifvets rot och kärna”.

Hans radikala predikningar väckte stort uppseende. I ett tal 1849 på ”Reformsällskapet” i Vänersborg uttalar han: ”Religionen och politiken, heter det, äro hvardera en sak för sig. Jag kan och skall aldrig medgifva detta.”

Utvecklingen i landet gick dock inte i riktning mot egendomsgemenskap och jämlikhet. Rådberg ser tvärtom hur religionen utnyttjas som täckmantel för att förnedra människor, göra dem till ”boskapens like”. Evangeliet, dundrar Rådberg, har reducerats till ”tungomål för papegojor”.

Fredrik Rådberg publicerade 1839 en av de få litterära utopier som författats i Sverige. Det enda tidigare exemplet torde vara prästen Hans Bergströms Indianiske bref, 1770, med underrubriken ”Utförlig beskrifning öfver twänne obekanta rikens moraliska, politiska och oekonomiska beskaffenhet” – en skrift som senare intresserat bl.a. August Strindberg som uppskattade verkets försocialistiska tendenser. Rådbergs utopi, Friedland, med undertiteln ”Romantisk, litterär och politisk dröm”, skildrar – med kuriös detaljrikedom – en överblickbar modellvärld: ett utopiskt ö-rike, beläget någonstans i Söderhavet.

Utopin – en genre som frodades under 1800-talet – är till stor del just reseskildring, i tid och rum. Idéhistoriskt ansluter Rådbergs verk väl till den traditionella genren. I bakgrunden skymtar föregångare som Campanellas Solstaten, Cabets Resa till Ikarien och inte minst Thomas Mores omtalade Utopia, som utkom redan 1516 och som fått ge namn åt en hel genre. Än längre tillbaka skymtar berättelserna om Atlantis och om guldåldersriken, liksom Platons föreställningar om en idealstat.

Utopiska lyckoriken är vanligen belägna på andra sidan jorden – ofta upptäcks de av någon europeisk resenär som råkat förirra sig… Utopin ger motbilder av befintligt liv.

Som litteraturprofessor Thure Stenström påpekat finns sammantaget mängder av lycko-öar i världslitteraturens ocean.

I Thomas Mores Utopia har den portugisiske sjöfararen Rafael just återvänt från ett besök på ön med samma namn, ”hittills okänd för det stora flertalet”. Folket där härstammar från grekerna och har en bildningsnivå som ”överträffar alla andra folks” och lever under kung Utopus. Privategendom är förbjuden. ”Ingen äger någonting men alla är rika”… Öns namn kan härledas till grekiskans ”ao”, icke”, och ”topos”, plats. Alltså ett ”ingenstädes”: en ort som inte återfinns i den fysiska rumsdimensionen.

Även i Rådbergs utopi, Friedland, lever den antika högkulturen vidare – uppblandad med det bästa från europeiskt 1800-tal. Européer som tröttnat på ”egoismen och ateismen” har i stället flyttat hit.

Bokens ingångscitat är hämtat från lord Byron: ”Jag drömde, fast det inte allt var dröm.” Huvudpersonen Fritz har efter diverse irrfärder råkat ut för skeppsbrott och hamnat på Friedland – en ö som omedelbart försätter hans sinnen i ett berusande lyckotillstånd. (”Skeppsbruten, kastad af hafsvågorna på en okänd kust, befann jag mig, då jag åter vaknade till sans, upptagen bland bildade och ädelsinnade menniskor.”)

Fritz, som kommer från Sverige, där han av en biskop förföljts som ”kättare” (Rådbergs alter ego?), möter här Brenda, som blir hans guide genom ”det i evig vår grönskande Friedland”.

Och ju mer Fritz lär känna Friedland, desto bättre tycker han sig lära känna vad sann kristendom innebär…

Han inleder med att besöka huvudstaden Mannheim. Färden går på järnväg, i en landå efter en ångdriven postvagn, och i ”den obeskrivliga hastigheten av 60 km/tim.” Fritz är hänförd: ”Det var en skön majdag. Naturen, som här oändligt mäktigare talar till det nyvaknade hjertat, än i Europa, hade iklädt sig högtidsskruden. Ängarna stodo i den färgrikaste pragt, besådda med tusen slags blommor, hvilkas likar i glans och vällukt jag aldrig mera får se. /---/ Än ilade vi förbi doftande pomeransskogar, der tusende foglar sjöngo sitt Hallelujah, än palmlunder, i hvilkas skugga en ensam näktergal prisade paradisets fröjder och den eviga kärlekens rikedom på njutningar; än vilda, romantiska trakter, der skyhöga klippor genomskuros af brusande vattenfall.”

Det dockskåpsartade Friedland beskrivs minutiöst, vilket framgår redan av kapitelrubrikerna: ”Det yttre af staden Mannheim”; ”Det inre af staden Mannheim”; ”Mannheims allmänna nöjen, högtider, sedvanor”… Boken rymmer också en karta, varav dessutom framgår att Friedland ingår i en hel arkipelag. Öarna har ett inlett ett samarbete genom det s.k. Friedlandsförbundet och utgör i praktiken ”ett enda samhälle”. (Möjligen har författaren inspirerats av Almqvists skrift från 1820: Handlingar till upplysningen i Manhemsförbundets historia, där han lanserar en plan för hur unga människor genom en sorts götisk kristendom gradvis ska ledas mot en allt renare andlighet.)

En av öarna heter Atlantis, med ”Glückstadt” som huvudstad. En annan heter ”Nya Sverge” (”i naturskönhet med Friedland täflande”) och här bor inflyttade svenskar i städer som Stockholm och här återfinns såväl Mälaren som Fyrisån… På en annan ö, Palestina, bor judar som konverterat till kristendomen. Nya Grekland bebos av greker som ”enthusiastiskt efterbildar” antikens högkultur och där man överallt ser ”de herrligaste monumenter, tempel publika byggnader och bad”. Österland har en asiatisk karaktär, medan Hesperien (med städer som Neapel och Sevilla) bebos av ”ett gladt, lättsinnigt, men skönt och välartadt folk”.

Huvudön, Friedland, beskrivs som ”en himmelens förgård”. Huvudstaden Mannheim ”är omgifven i norr af det skyhöga, romantiska Friedberget, i vester och söder af herrliga parker och landtgårdar, palmskogar, blomsterängar och sädesfält”. Och arkitekturen är ypperlig: ”alla publika byggnader i Mannheim äro praktbyggnader och mönster af smak, skönhet och harmoni”.

Fritz reser vidare till småstäderna Liberpool och Boston (”med oljemålade plankhus”); därefter till Bellevue, omgiven av ”en paradisisk rosengård”. Resan är oavbrutet tjusande:

”Öfvermätta af själsnjutning fortsatte vi under en outsägligt herrlig, stjernklar natt vår resa till Athen, näst Paris Freidlands nyaste stad, 3,5 svenska mil från Carlshamn. En svensk kan svårligen göra sig någon rätt föreställning om en sådan natt. Friedlands himmel, dess måne och stjernor ha en helt annan klarhet än i vårt töckenhöljda Norden; de senare synas mycket större, deras ljus nästan flammande. Aldrig har mitt hjerta varit uppfyldt af en så himmelsk, så äkta religiös och allälskande känsla”.

Inför återfärden till Europa befinner sig Fritz på avskedskalas hos storfursten, vars maka tar farväl med en avskedskyss ”så tjusande himmelsk” att han… vaknar.

Bokens slutord lyder: ”Det var då blott en dröm? Ja! Hvad äro väl samhälls-, skönhets- och kärleksidealer annat än drömmar på jorden!” Mot detta står dock förordets tal om att bokens romantiska form är ”en mantel” (alltså en förklädnad!) och att han i Friedland även infogat sina ”vakna idéer”.

Ibland förefaller denne stadskomminister i Vänersborg vara mer kritisk mot samtidens Sverige än han öppet vågade uttala.

Fredrik Rådberg, som levde 1789—1853, betraktades av sin samtid som radikal: många såg i denne kyrkoherde ännu en av tidens alla socialister. Han beskylldes ofta för att stå den franske utopisten Saint-Simon nära. I Stockholmspressen försvarade sig Rådberg och förnekade sådana samband.

Men trots att Rådberg i både Friedland och i flera av de andra skrifter han utgav ofta talar om behovet av genomgripande samhällsförändringar, framstår, vid närmare skärskådan, den religionsuppfattning han förespråkar som just det slags kristendom som överklassens representanter använde som moralisk sanktion för dåvarande klassamhälle. Rådbergs ideologi tycks med andra ord sammanfalla med det styrande samhällsskiktets. Men kuriöst nog är det just detta samhällsskikt han kritiserar i sina skrifter.

Läser man det tiotal böcker Fredrik Rådberg utgav och även en del av hans predikningar blir bilden emellanåt en smula kluven. Å ena sidan tycks han mena att en reformerad kristendom skulle kunna förebygga och hindra revolutionära samhällsförändringar av det slag som skett i spåren av franska revolutionen; å andra sidan tycks han verkligen drömma om ett socialistiskt samhälle där urkristendomens radikala ideal förverkligats. Mot detta talar, återigen, den påfallande lutherskt präglade kristendom som här och var skymtar fram.

Efter att ha läst igenom hans efterlämnade skrifter får jag snarast bilden av en man som inte så mycket ville förändra själva samhället som moralen i samhället. Rådberg ville inte understödja någon ”pövelrevolution” utan hoppades snarare att en kristen och patriotisk moral så att säga uppifrån skulle reformera samhället och upphäva de mest flagranta missförhållandena.

Friedland beskriver en dröm – och bokens innehåll ter sig just drömlikt i sin motsägelsefulla och ofta oklara form. Men spännande är det.