I backspegeln: Kuhmo kammarmusikfestival 2007

Programfoldern till 2007 års kammarmusikfestival i Kuhmo avslutas med en lyrisk tirad: ”Välkomna, vänner, musikälskare och äventyrslystna, bordet står dukat. Var säkra på att ni kommer att lindas in i en magisk vävnad i Kuhmo… Musik är människoandens enda alster som får tiden att stå stilla, känslor och skönhet att bli tidlösa. Njut av musiken, den är en förverkligad dröm…”

På väg till denna mytomspunna festival, sextio mil nordost om Helsingfors, nära ryska gränsen, kör jag mil efter mil längs fina, asfalterade vägar, med nästan ingen trafik. Husen är enkla och sällan gamla: området härjades hårt under kriget. De flesta småbruk är nedlagda, men på några ställen syns prydliga hösåtar. Vissa syrener blommar ännu, och grönskan blir allt ljusare – liksom natten.

Mångmilaskogarna man måste igenom för att nå fram till den lilla staden är också ett slags ”magisk vävnad”, som man lindas in i.

Hur kommer det sig att denna fjärran ort, med bara 10 000 invånare, kunnat bli så omtalat i vida musikkretsar runtom i världen?

Snart – 25 konserter senare här ute i det finska skogshavet – kommer jag bättre att förstå varför Kuhmo blivit en vallfartsort för kammarmusikälskare från hela världen.


Årets festival, med sammanlagt 72 konserter och flera hundra artister, har haft Brahms och Schubert som tyngdpunkt, men som vanligt är det stor bredd i utbudet. Jag hinner med ett tjugotal konserter och börjar med tyska Rosamundekvartetten – som ger sig ut i Schuberts första stråkkvartetter som vore detta ensemblens verkliga hemmamarker. De är inte perfektionister, de går mycket på känsla, och deras schvungfulla spel, men med mörka strimmor, har starkt stöd i Anja Lechners distinkta cellospel. De spelar drivet, lätt – men aldrig med lättsinne.

Bröderna Marc och Wouter Wossen spetsar sitt spel med en smula demoni och balanserar fint mellan pregnans och fjärilslätt melodik i Mozarts flöjtkvartett i G, tillsammans med Petri Alanko flöjt och altviolinisten Vladimir Mendelssohn, tillika festivalens konstnärlige ledare. Den sistnämndes uttrycksfulla spel är föredömligt.

Irina Zachharenkovas tolkning av Bachs Goldbergvariationer, framförda i blekt midnattsljus, trollbinder publiken; hennes spel är fullt jämförbart med Angela Hewitts exceptionella version på cd nyligen. Cellisten Jérôme Pernoo dyker upp i en rad konstellationer och måste betraktas som ett fynd: så lyhörd, så samspelsinriktad och med en sådan smittande spelglädje! Och Bachs Brandenburgskonserter, som framförs i Kuhmos märkvärdigt stora kyrka, blir under ledning av Jan Söderblom och ”Virtuosi di Kuhmo” ett under av koncentration, med violinsolisten Elina Vähälä som solklar stjärna. Jag hör Andreas Brantelid tjusa auditoriet med sitt cellospel i Tjajkovskijs Variationer på ett rokokotema – men hans högljudda, frustande andning är störande: ett problem som måste lösas. Stjärnviolinisten Pekka Kuusisto framträder i t-shirt med trycket ”Chamber music is a dirty jobb ut somebody got to do it”. Hans självmedvetna, utagerande stil gillas av många, och visst är han virtuos, men det finstilta drunknar lätt i maneren.

Mikko Heiniös nyskrivna pianokvartett är personlig-djärv trots sin eklektiska kostymering, medan däremot unga Miika Hyytäinens Lotus for Cantele and Tape kan beskrivas som ett Laurie Anderson-aktigt ljud–bild-collage; ett udda inslag på denna annars rätt konventionellt programsatta festival.

Bland pianisterna – och de är många – imponerar i synnerhet unga Roope Gröndahl och Ville Matvjeff, vars täta, levande dubbelspel ger en vink om kommande storstjärnor.

Strax efter min avfärd ska Eric Ericsons kammarkör sjunga… Nå - allt hinner man inte med – men livet är nu en gång sådant.


Förnämast av konsertlokalerna är konserthallen i Kuhmo Art Centre; ett finsnickerijobb i trä och med en akustik jämförbar Göteborgs konserthus. Och programutbudet är överväldigande: man kan besöka konserter från 11-tiden till framåt midnatt. Konsertsalarna ligger inom gångavstånd, man hinner lätt 7-8 konserter per dag; det finns även tid inlagd för lunch. Men en dag var jag så uppfylld av musik att jag glömde äta och i stället levde på Brahms.

-Det här är beroendeframkallande, konstaterar en svensk besökare, som måste hit varje år.

Kammarmusikveckorna – som sedan starten 1970 tjänat som förebild för många festivaler runtom i Europa – arrangeras av Kuhmo musiksällskap, i samarbete med den europeiska kammarmusikakademin. Finansieringen sker till hälften med biljettintäkter, staten bidrar med 20 % och staden Kuhmo med 10 %. Resten av pengarna kommer från sponsorer. Publiken består till 95 % av finländare, varav cirka 40 % från Helsingforsområdet. Av utlänningarna dominerar svenskar, följt av tyskar och britter.

Festivalen lockar uppemot 40 000 besökare per år och är därmed ungefär lika stor som Musik vid Siljan, som ju brukar beskrivas som Nordeuropas största musikfestival. Men här handlar det bara om kammarmusik – även nyskriven sådan. Flera inhemska kritiker betonar Kuhmos stora betydelse för det finländska musiklivet – samtidigt som de förklarar att det finns en kris för kammarmusik även här. Men av den märks inget i Kuhmo, som istället fungerar som draglok för både det regionala och nationella musiklivet, liksom för turistnäringen; hälften av turismen kan kopplas till festivalen. De lokala myndigheterna har i takt med festivalens tillväxt satsat allt mer på kulturen.

På senare år har avfolkningen hejdats. Många ser festivalen som en viktig motor för den framtidstro som nu spirar. Och kanske var det festivalen som gjorde Kuhmo till stad. År 1986, när kammarmusikveckorna här börjat bli omtalade världen över, fick den lilla ödemarksorten nämligen stadsrättigheter. Dessförinnan var detta ett ganska fattigt område, med nästan inga kulturella evenemang. Ännu på 60-talet fanns isolerade, väglösa byar, med egna skolor. Kontakten med omvärlden var liten.

I dag strömmar världsartister hit under två intensiva sommarveckor, och många språk hörs på torgmarknaden, där det ännu serveras kaffe som kokats på öppen eld.

Nog är vävnaden magisk: en andaktsfull publik (men stämningen mer avspänd, folklig och intim än på motsvarande svenska festivaler; finkulturstämpeln saknas), kvällar vid festivalrestaurangen där besökare och artister otvunget träffas kring lägerelden, poesiläsning nattetid… Nu, när den karelska natten sveper sin ljusa slöja kring stränderna, knyts mängder av kontakter – inte minst musikerna emellan, som här ofta får anbud och som inbördes planerar nya ensemblekonstellationer.

Den unge cellist, Seppo Kuhmanen, som 1970 föreslog en festival här, kan känna sig stolt: hans tanke föll i god jord i det karga Karelen – och festivalen visar år efter år vilken kraft musik kan innehålla.