Lars Norén, En dramatikers dagbok

Lars Norén
EN DRAMATIKERS DAGBOK
Albert Bonniers förlag


År 1968 publicerade Lars Norén den märkliga Salome, sfinxerna, med undertiteln ”roman om en tatuerad flicka”. Där möter ett berättarjag ”svävande ovanför alla känslor”.

Fyrtio år senare utger Lars Norén En dramatikers dagbok, men här med ett berättarjag nedsänkt i alla möjliga känslor – ofta motstridiga. Norén skriver visserligen att han i denna dagbok vill skildra sitt liv ”objektivt”; att han vill betrakta sig själv ”behaviouristiskt” – men den föresatsen misslyckas han kapitalt med. Livets påfrestningar är inte fiktion: de måste genomlevas.

De mest frekventa orden i Noréns bibeltjocka verk (uppemot 1800 sidor) bildar, nästan av sig självt, motsatspar: stilla—intensivt; underbart—fruktansvärt... Men så är just ambivalens ett återkommande fenomen i nästan allt vad Norén skrivit (notera en tidig pjästitel: En fruktansvärd lycka).

I ungdomsverket Salome, sfinxerna dominerar en starkt lyrisk prosa. Liggande i badkaret upplever berättaren ”en stilla och emotionell landsbygd”... Stilen är naivistisk-svindlande: ”Just nu skulle jag önska att allting blev blått: gatan, min stadsdel, människorna, bekanta och andra som promenerar i värmen, telefonautomaterna av lätt glas, trafikmärkena, skyskraporna – smäckra, ljusa som cellerna i en honungskaka – att ansiktena blev ljusblåa i det blå, de ljudlösa bilarna som flygprojektiler. Därför har jag ett par stora blå glasögon.”

Lars Norén debuterade som lyriker men har egentligen aldrig – vad han än säger – upphört med poesin: den följde med in i 1970-talets dagboksböcker, den följde med in i dramatiken – och nu senast följde den med in i hans mastodontiska dagbok, där han beskriver sitt vardagsliv under åren 2000—2005. Allt noteras: telefonsamtal, klockslag, väderlek, matinköp, tankar, känslor, hur hans skådespelare klarar eller inte klarar sina uppgifter, hur skrivandet fortlöper – och kärleken…

Lars Noréns blir notisskrivare om sitt eget liv. Han strövar omkring i det välbekanta tills det framstår som främmande. Och ju mer han granskar sig själv, desto mer upptäcker han… Genom att skriva om sig själv lär han känna sig själv. ”Boken är jag. Jag är boken.” Han studerar det egna jaget med en iver påminnande om Michel de Montaignes i dennes berömda Essäer (frånsett det faktum att Norén emellanåt kan uttrycka leda inför både sig själv och tillvaron i stort; han är ofantligt mycket mer hudlös och förbehållslös än de flesta som gett sig in i liknande projekt).

”Fast jag oavbrutet skriver om mig själv och det jag minns från min värld är jag inte intresserad av mitt jag”, hävdar Lars Norén. ”Jag försöker beskriva det instrument som jag är. Mina redskap.”

Som om han med detta projekt försökte hitta inte bara sanning, utan också ett sannare språk. Nya sätt att uttrycka sig på. Ett djärvare skrivsätt.

Det handlar – som så ofta hos Norén – om längtan efter autenticitet… ”De sista åren måste jag ägna åt självrannsakan och sanning, en sanning så nära sanningen som det är möjligt för en människa att komma. /---/ Risken är att jag inte blir älskad, men det är det värt.” (En liknande uppriktighetslängtan återkommer i såväl Sylvia Plaths som Gombrowicz fascinerande dagböcker; Thomas Manns är mer tillknäppta.) Noréns dagbok är för övrigt betydligt mer självanalytisk än besläktade verk som Dostojevskijs En författares dagbok och Per Wästbergs En ung författares dagbok.

Ångestupplevelser och känslor av vilsenhet i tillvaron återkommer – men balanseras av kärleken till skrivandet; hemmastaddheten i språket (”dagboken känns som mitt enda egentliga hem”). Lars Norén längtar efter stillhet, tid (och rum) för reflektion, skrivande, skapande… Längtan efter kärlek återkommer också – liksom rädslan för den, eftersom kärlek destabiliserar högt värderade vardagsrutiner (Noréns ambivalens inför kärleksförhållanden kan påminna om Anton Tjechovs).

Värnandet av självständighet och oberoende återkommer också i andra sammanhang: ”Jag ser till att inte skaffa mig vänner och bli intim med dem som till synes har makten.” Perspektivet är den utanförståendes: ”Det är underifrån jag skriver och tänker och ser. Det är min läggning.”

I volymen Dagbok augusti—oktober 1975 skriver Norén: ”Jag måste börja om, ständigt, varje/ ord måste återigen bli språket/ av det som inte kan sägas i språk”. Och i den nya dagboken: ”Jag vill gå in i rum som jag inte visste fanns.”

Dagbokens utfall mot kollegor och bekanta har väckt uppståndelse i pressen (DN har lett hetsjakten – precis som i höstas, då tidningen släppte loss drevet mot Maja Lundgren. Men att DN:s Maria Schottenius nu släppte fram Leif Zern som recensent, som likt en blodhund fick slita sönder Noréns dagbok, är en ren skandal. Förhållandet mellan Zern och Norén har ju i många år varit ytterst infekterat).

Noréns djupt kända misstro mot massmedia genomsyrar dagboken. Ett exempel kan räcka: ”Helvetet föreställer jag mig som Expressens nyhetsredaktion, ett antal förråade män och kvinnor som inte har något ansvar och ingen andlighet kvar, bara en upphetsad mental förruttnelse.”

Jag minns Susanne Björkmans radioprogram Associationer som sändes i P 1 1985. Lars Norén gavs där tillfälle att fritt associera kring allt som kom för honom. Fyrverkerierna av hugskott i En dramatikers dagbok påminner om just den formen.

Dagbokens styrka ligger också i att innehållet är så mänskligt: inkonsekvenserna, blandningen av högt och lågt, Guds existens och bordsmargarin… Texten spretar, som livet självt, drar åt alla möjliga håll samtidigt.

Visst, det finns anledning att diskutera moralen i att lämna ut närstående, kollegor och andra på det oförbehållsamma vis Norén gör (våndan i detta, och i hela dagboksprojektet, återkommer han ofta till), men i övrigt: svindlande litteratur: en naken prosa som överträffar det mesta i aktuell svensk utgivning.

Att läsa boken är nästan som att själv få uppleva Lars Noréns liv – filmiskt… Jag kunde se allt framför mig…

Dagboken bryts en julidag – plötsligt som ett dödsfall. Men också tiden fram till dess – med huvudpersonen irrande omkring i sin vardag, i sitt lyckliga och olyckliga liv – ruvar hela tiden en stark dödsmedvetenhet, mitt i ljuset.

En dramatikers dagbok är en så stark läsupplevelse att det blir snudd på en livsupplevelse.

Författaren skulle egentligen ha kunnat tillfoga: Mitt liv – för dig utgjutet…