Dagspressens kultursidor snart ett minne blott

Nerikes Allehanda var på 1990-talet Sveriges största landsortstidning och hade en sedan många år mycket välsedd kultursida. I början av 2000-talet, efter att dåvarande kulturchef gått i pension, slogs kultur och nöje ihop – och därefter har det gått brant utför med kulturmaterialet.

Sedan några år heter ”nöjescheferna” (jag skriver inte ”kulturchefer”, eftersom kulturmaterialet inte längre prioriteras) Johanna Berglund och Marita Johansen. I en artikel den 28 november bemöter de kritik från olika håll om att NA:s kulturbevakning har försämrats.

Det stämmer inte, menar Berglund och Johansen – som tittat i gamla årgångar av NA och därvid till sin förskräckelse funnit att ”majoriteten av texterna” är litteraturrecensioner. Men värst av allt: ”män skriver om män och det är män på bilderna.” Kort sagt: de noterar en förfärande ”manlig dominans”.

Och som ett slags uppror mot forna tiders tidningsförhållanden prioriteras nu kvinnliga och unga skribenter, och framförallt: nöjesmaterial. Helst tycks man vilja ha medarbetare med så lite kompetens som möjligt; de nya cheferna välkomnar ”journalister som är intresserade av att nå så många som möjligt av sina läsare, inte en liten grupp litteraturvetare eller författare”.

Redan samma dag som Johansen&Berglund deklarerade hur bra deras kultursida har blivit, meddelade två av tidningens främsta kulturmedarbetare att de omedelbart säger upp sin medverkan. Jag har tidigare hört att många läsare de senaste åren sagt upp sina abonnemang av det skälet att kulturmaterialet mer eller mindre försvunnit.

Vad blir resultatet av Marita Johansens och Johanna Berglunds stridslystna frondering mot folkbildningsambitioner och kvalitet? Jo: en ännu snabbare urholkning av NA:s kulturmaterial; en ännu snabbare färd mot läsarförakt och plottriga nonsenstexter.

Och värst av allt: utvecklingen är tydlig i de flesta svenska dagstidningar. Jag skrev en bok häromåret där jag varnade för den nedmontering av kultursidorna som äger rum (”Farväl kultursidor”). Endast Dala-Demokraten och två andra tidningar brydde sig om att recensera min debattbok. Det är också ett faktum värt att notera.

Nerikes Allehanda och andra tidningar må hissa flaggan i topp och i pompösa ordalag förklara hur bra de är. Avståndet mellan retorik och verklighet kan dock inte döljas. Det blir bara än tydligare genom sådana manövrer. Ungefär som när försäkringskassan satsar stora resurser på sin nya internetportal och deklarerar vilket kundvänligt perspektiv man har. I själva verket har försäkringskassan förvandlats till en stalinistisk högborg som tar egna beslut på tvärs mot sjukskrivande läkare och vars personal man snart kan nå endast via den robotmänniska (”Fråga Hanna”) som välkomnar på www.forsakringskassan.se. Ja, den bottenkörda försäkringskassan har till och med mage att kalla sig ”Nya försäkringskassan” och friskt jonglera med floskler som följande: ”Vi har en helt ny organisation som ger våra kunniga och engagerade medarbetare bättre förutsättningar att ge dig snabb och korrekt service.”