Dalasinfoniettan 6/2, Falun

Kristinehallen, Falun, 6/2
Dalasinfoniettan, Dalasinfoniettans kör
Solist: Karin Lekteus, flöjt
Dirigent: Bjarte Engeset

Jean-Philippe Rameaus operor har under senare decennier börjat spelas allt mer, efter att många år ha varit närmast bortglömda. På en matinékonsert i lördags framförde Dalasinfoniettan ett antal satser ur Rameus Les Boréades; ett verk som John Eliot Gardiner alltsedan tidigt 1960-tal framgångsrikt lyft fram. Dalasinfoniettan hade fullt sjå med att gjuta liv i den inledningsvis lite stolpiga barock som Rameau här företräder, och det var först i de avslutande, dramatiskt-intensiva satserna som framförandet blev mera avslappnat och framför allt: mer vitalt.

Härefter framträdde orkesterns flöjtist, Karin Lekteus, som solist i Jacques Iberts med förlov sagt krävande solostämma i den kända flöjtkonserten från 1934 – ett verk där neoklassicism och nymodernism ingått en sällsam förening. Det är virtuost, men på ett elegant-svalt sätt – och samtidigt förmedlar detta verk en lite frän, hetsig, ja faktiskt ganska urban känsla; här finns något av den rastlösa samtidskänsla som Ibert ju uttryckte även då han skrev för film och radio.

Bjarte Engeset dirigerade säkert den tresatsiga Ibert-konserten där orkestern blommade ut och väl tillvaratog Iberts utsökta orkestreringsförmåga; ibland smakfullt och balanserat; andra gånger djärvare och med smått grälla harmonier. Och mitt i detta hav av musikaliska korsbefruktningar mellan nytt och gammalt, mellan ilande snabba tempi och fördröjningar, mellan harmonier och disharmonier, spelade Karin Lekteus med imponerande säkerhet (redan 2001 debuterade hon som solist; då med Carl Nielsens flöjtkonsert, tillsammans med helsingborgssymfonikerna).

Konsertens höjdpunkt blev Mozarts sällan spelade musik till teaterstycket Thamos, kung av Egypten; ett massivt verk för full orkester, stor kör och även solistiska insatser. Det är dock ingen musikdramatik av gängse slag utan avsett som mellanaktsmusik. Otvetydigt finns här starka drag av den senare musiken i Trollflöjten. Det är högtidligt, kontrastrikt – i långa stycken magnifikt. Orkestern spelade upp sig allt bättre, kören gjorde många fina insatser, och solisten Staffan Alveteg, bas, sjöng mycket vackert.