Om dirigering

Vad har en dirigent för betydelse för den musik som framförs? Visst, han eller hon anger takten, markerar insatser och övervakar så att det inte uppstår slitningar mellan stämmorna eller att orkesterkollektivet sackar i lugna passager, och så vidare – men i vad mån påverkar dirigentens insatser framförandet i sin helhet?

Ju klarare uppfattning en dirigent har om ett visst verk, desto större chans att detta sedan blir tydligt också i konsertsituationen. Slutresultatet är dock beroende i vad mån dirigenten förmår kommunicera sin vision av musiken – och det huvudsakliga språk han eller hon härvid har att tillgå är händernas…

Dirigering är, kan man säga, ett subjektivt utdanat teckenspråk.

Den gestiska uttrycksfullheten kan hos en yrkesdirigent förfinas och utvecklas till ett artisteri i sig. Dirigentens uttrycksarsenal är emellertid mångsidig och svåranalyserad. Hur dirigenten är som person har betydelse: karaktär, utstrålning, etcetera, liksom pedagogisk förmåga, tillvägagångssätt vid repetitioner, allmänna auktoritet, kroppshållning, ansiktsuttryck… Förmågan att engagera, inspirera och skapa atmosfär är central. Och kanske viktigast av allt: dirigenten måste inge förtroende – i annat fall kommer musikerna att brista i uppmärksamhet och respekt.

En dirigent är i mångt och mycket en lagledare, en sammanhållande gestalt. Ett orkesterkollektiv påverkas obönhörligt av den person som ska leda dem. Somliga dirigenter försöker skapa en gemenskap med musikerna även utanför repetitionsmiljön och konsertsalen, ett trimmat team, medan andra företräder en mer distanserad hållning och aktar sig för personliga bindningar. Andrzej Wajda gjorde en intressant film, Dirigenten, där den auktoritäre kontra demokratiske dirigenten fick symbolisera kommunism respektive demokrati. Den förre dirigerade matematiskt exakt, med en taktpinne som var lika mycket pekpinne; den senare var en rik, humanistisk personlighet – ungefär som Robin Williams radikala lärargestalt i 90-talsfilmen Döda poeters sällskap.

Dirigenten som konstnär, ibland betraktad som geni, växte fram under 1800-talet. Tidigare var det vanligt att en cembalist (generalbas) eller försteviolinist från sin plats ledde orkestern; oftast genom ett mer utagerande, tydliggörande spel. Under sovjettiden gjordes försök med revolution även i orkestersammanhang: en rysk orkester provade att uppträda helt utan ledning och radade upp musikerna i cirkel, så att alla skulle se varandra.

I äldre tid angavs takten genom stampningar i golvet, och senare, fram till 1700-talet, genom att dirigenten markerade takten genom att bulta en stålskodd käpp i golvet (kompositören Lully dog av blodförgiftning sedan han slagit sönder stortån med en sådan käpp).

En del dirigenter, Claudio Abbado, Thomas Dausgaard m.fl., skulpterar fram musiken och långa stunder inte ens antyder själva taktslagen. Många av dagens dirigenter har gjort sig av med taktpinnen och skulpterar gestiskt musiken. Somliga rör sig med hela kroppen; jag har sett professionella dirigenter snarast dansa framför orkestern: de har dansat fram musiken.

Cecilia Rydinger Alin, professor i orkesterdirigering vid musikhögskolan i Stockholm, säger att en av dirigentens huvuduppgifter är att skapa positiv energi. ”Ställer jag höga krav på mig själv kan jag ställa höga krav på dem jag jobbar med. Jag har ett stort ansvar att ta in alla impulser som strömmar emot mig från musikerna. Jag både ger och tar emot impulser. Om jag sätter upp ett sorgfyllt stycke måste jag avkräva sorg av musikerna. Vi måste tillsammans finna ett uttryck för sorg.”

Vill man ha en fördjupad bild av dirigering rekommenderas Thomas du Quercy-Ahréns avhandling Orkesterdirigering (2002), som främst fokuserar på dirigentutbildningen som den ser ut runtom i Europa. Av äldre verk kan nämnas Hector Berlioz Le chef d’orchestre och Hermann Scherchens tyskt grundliga Lehrbuch des Dirigierens.

Men kanske är dirigentrollen urgammal? Någonstans läser jag att det fanns dirigenter redan 3 000 före Kristus, i det faraoniska Egypten. Där fanns en företeelse som kallades cheironomi och som bestod i att någon genom finger- och handrörelser i luften tecknade musikaliska skeenden.

Lite högtidligt skulle man kunna säga att dirigenten ska förlösa en viss musik och få den att klinga enligt en bestämd intention.

Ju större respekt en dirigent visar gentemot verket ifråga, och gentemot musikerna, som ska frambringa musiken ur tystnaden, desto större chans att dirigenten ska lyckas.

Ett visst mått av ödmjukhet krävs dock. Jag vet en dirigent som efter en konsert pekade ut en violinist som ansvarig för att framförandet inte hade blivit så bra som på repetitionerna. Violinisten blev så ledsen att hon slutade i orkestern och därefter aldrig mer rörde vid sitt instrument.