Helsingfors-intryck, hösten 2008

Att komma till Helsingfors är uppfriskande inte bara för att kulturlivet är så vitalt utan också för att staden har påfallande vänliga invånare. Stockholms urbana hets och mer amerikanska mentalitet känns med ens avlägsen.

Lite ålderdomlig också den vackra finlandssvenskan – hela tiden full av små pikanterier. Gick förbi en krog vars meny lockade med ”Varm hönssmörgås med äppel, höna och gurka”, ”halstrad tjäder”, ”ostgratinerad grisfilé” och ”stekt bröst av orre”. Som efterrätt kunde man välja ”plättar med syltsortiment”.

Jag hör några finlandssvenskar hälsa på varandra – inte med ”Tjena, hur är läget?” utan med orden ”Hur lunkar livet?”. Bara att få höra sådant är värt en finlandsresa.

I Finland finns till och med ”Svenska folkskolans vänner”. Men folkskolan försvann ju vid grundskolereformen 1962? Jo, visst, men i Finland lever saker och ting vidare. Folkskoleföreningar och spårvagnar, gatsten på centrumgatorna, åldriga ord, bålda konjunktiver…

Installerar mig på kulturcentrumet Hanaholmen, som Finland lät bygga sedan Sverige år 1967 efterskänkte krigsskulder. Anläggningens huvudsyfte: att främja de kulturella förbindelserna länderna emellan.

Hanaholmen: ett allkonstverk som samlar ett tvärsnitt av det tidiga 1970-talets typiska arkitektur, skulptur, måleri, textilier och möbler som i en tidsbubbla – eller annorlunda uttryckt: en välbevarad, mycket påkostad skapelse från betongbrutalismens tid, men av förädlat slag och där den finska karaktären ingått ett slags symbios med en ren, naturnära och materialpåkostad nordisk efterkrigsstil.

Sedan Café Ekberg, med stilren originalinteriör från 1930 och med bordsservering i gammal stil. Här kan man mumsa på ”syföreningsbulle”, läsa vägghängda tidningar och titta ut på folklivet på Bulevardia – och sedan snedda förbi gamla Alexandersteatern (en byggnad som lika gärna kunde ha legat i S:t Petersburg) där stadens opera huserade fram till 1990-talet.

Den nya operan: en ståtlig, marmorvit byggnad spännande, med rena, Mies van der Rohe-aktiga linjer och en salong som delvis kan påminna om Deutsche Oper i Berlin. Lustigt nog samma enkla, suggestiva, upphöjft förfinade formspråk i baletten jag såg – åtminstone jämfört med den estetik som dominerade under Götz Friedrichs tid som intendent i Berlin.

Den tyske koreografen John Neumeier har fritt efter Tjechovs Måsen gjort en fantastisk balett och där nationaloperans orkester spelar överdådigt i bl.a. de Sjostakovitj-verk som ackompanjerar det sceniska skeendet, där tidsenlig linneklädsel och framburna björkar mot fondens blå hav och himmel ger en känsla av tidlöshet och där relationskonflikter växlar mellan en kontemplativ rymd. Koreografin spänner mellan klassiska och moderna uttryck. En högst uppfriskande inblick i samtida danskonst.

Konstmusiken har en mycket stark ställning i Helsingfors, som har fler professionella orkestrar än Stockholm och där Sibeliusakademin uppenbart fungerar som en starkare generator för musiklivet jämfört med musikhögskolan i den svenska huvudstaden. Men vad gäller nyskriven konstmusik förefaller portgången lika trög som i Sverige, där festivalerna för nyskriven musik ofta är lika avslagna föreställningar som de ”nordiska musikdagar” jag bevistade i början av oktober, med ett digert program men där publiken framstod som en tapper skara närmast sörjande. Att några clowner försökte liva upp publiken i universitetsaulan innan festivalen började framstod som typiskt: en närmast rituell besvärjelse.

Att inleda med svenska Marie-Louise Samuelssons violinkonsert Solgudinnan var dock inte helt lyckat, eftersom den med sin abstrakta, allmänmodernistiska karaktär låter så typiskt ”ny musik”; regelmässigt teoretisk snarare än personlig. Anna Lindahl, van vid denna typ av utmaningar, spelade dock galant i detta smått kakafoniska verk.

Största musikupplevelsen denna gång: de finska radiosymfonikerna, samlade i Alvar Aaltos underbara Finlandiahall från 1971: en monumental byggnad, påminnande om Berlinfilharmonikernas stora sal. Ordinarie dirigenten Sakari Oramo – nyligen introducerad också i Stockholm – var både precis och svävande lätt i framförandet av Frank Martins sällan spelade Petite symphonie concertante och i de rörande djupsinniga monologerna i dennes ”Jedermann” – här med den märklige barytonen Thomas Quasthoff, vars biktartade sång djupt rörde publiken.

Som vanligt försöker jag hinna med en sväng runt Senatstorget, där den arkitektoniska stämningen är rent rysk och där mannen bakom dessa klassicistiska byggnader, Engel, i dag lever vidare i form av ett kafé med samma namn och med utsikt just över de byggnader han skapade. Sedan vidare till nationalmuseet, där färgmystikern Mauno Markkula sprider förtrollning i en hel sal och där den underbara koloristen Yrjö Saarinen i rummet bredvid snudd på överglänser de glödande höstfärgerna utanför. Det är en kolorism snudd på extas – ungefär som hos jämnårige Helmer Osslund, vars höstmotiv ju har något evangeliskt över sig.

Fulländar Helsingforsvistelsen med att strosa runt på Salutorget, där utbudet av lingon, kantareller och hemvävda halsdukar avbryts av orange plasttält där man sitter på bänkar och dricker kokkaffe. Och överallt den mustiga finskan, som klingar som rågbröd i luften. En man spelar finsk tango på dragspel och nere vid kajen ligger de små skärgårdsbåtarna tätt, fyllda av nyfångad fisk.