Oslobesöket 2008 i samband med operainvigningen

Kulturlivet inte bara i Oslo utan i Norge som helhet kommer att få sig en rejäl skjuts framåt i och med invigningen 12 april av operahuset: ett mastodontiskt, futuristiskt och på alla sätt hypermodernt bygge i det gamla hamnområdet, bara ett stenkast från järnvägsstationen.

Borta är hamnsjåarna: i stället för styckegodshantering ska det nu vid denna kaj lastas världsstjärnor och lossas musikteater av internationell klass.

Norges huvudstad har hittills – anmärkningsvärt nog – saknat operahus. Den norske opera har under efterkrigstiden fått låna en gammal talteater. Efter lång prövotid får nu institutionen en lyxig byggnad av modernaste snitt – helt i klass med Europas främsta operahus.

Läget alldeles vid vattnet och den spatiösa arkitekturen, med mycket glas, påminner om Göteborgsoperan. Byggnaden i Björvika har ritats av arkitektbyrån Snöhetta, som genomfört en rad prestigefyllda projekt under senare decennier. Oslooperan – som kostat motsvarande fem miljarder – reser sig likt en fjällsluttning från kajens vita marmor och har något rymdlikt egensinnigt över sig, samtidigt som den ansluter till skandinavisk formgivning av gängse efterkrigsmodell (låt vara att träinredningen ibland är så fyrkantigt rustik att den estetiska bländningen grusas).

Invigningen av Oslooperan (se mer, även filmer!, på www.operaen.no), som inkluderar både opera- och balettkompani, har väckt ett enormt gensvar i norska medier.

Kungligheter, statsöverhuvuden och kulturkändisar minglade på invigningsfesten. Institutionen kommer säkert att bli en nationell stolthet. Superlativerna har redan varit många: Et nasjonalt löft… Det störste kulturhus siden Nidarosdomen... Europas mest storslagne operabygg... Kunstarter som gjenfödes…

Operahuset, med 1364 sittplatser i huvudsalongen och därtill ytterligare två scener, ska samarbeta med såväl Metropolitanoperan som lokala operakompanier. En rad spännande produktioner är inplanerade, alltifrån en operaversion av Jon Fosses roman Melancholia till Monteverdis Orfeo.

Intressant också att det kommer att bli många konserter, både med Det norske operas orkester, som härigenom lyfts fram, och inhemska och utländska gästspel.

Att döma av genrepet till den synnerligen ambitiösa ”öppningsgalan” vinnlägger sig operan under Björn Simensens ledning om ett mycket modernt tilltal och där inte minst baletten visar på starka influenser från europeisk samtida dansteater (trendig, postmodernt ironisk); bredden var påfallande. Sammanfattningsvis kan man nog tala om succé redan från början (den kritik som för några år sedan riktades mot projektet tycks totalt bortblåst).

Under mitt senaste besök hann jag även med att lyssna på Oslofilharmonikerna – som under senare år blivit än bättre och nu förmedlar en tätare, mer precis helhetsverkan än exempelvis Stockholmsfilharmonikerna – och som emellanåt framträder med så sofistikerad klangverkan att jag associerar till Berlinfilharmonikerna.

Nu fick jag tillfälle att se finländske mästardirigenten Jukka-Pekka Saraste göra underverk med ensemblen – och därtill höra Henning Kraggerud som solist i Carl Nielsens modernistiskt romantiska violinkonsert. Och att få uppleva Kraggerud i detta sammanhang var fantastiskt! Trots sin ungdom är han redan en av Skandinaviens absolut främsta på sitt instrument. Få kan uppvisa en sådan kombination av intensiv närvaro och avspänd elegans; något som också ger honom ett stort eget utrymme: han diktar på fiol.

Mellan konserter av olika slag passar jag på att äta söndagslunch på Theatercaféen – kanske Nordeuropas vackraste och bäst bevarade restaurang i jugendstil. Vad gäller skönhet och atmosfär har denna restaurang knappast någon konkurrent norr om en linje Paris—Berlin. Än i dag underhåller en liten stråktrio uppe på balkongen, med klassisk repertoar. Tillsammans med sorlet och det uppsluppna folklivet blir upplevelsen operaaktig: det är som att befinna sig mitt inne i en uppsättning av Puccinis La boheme, akt 2, Café Momus.