Vinterfest, konsert i Mora kyrka, 19 februari

Mora kyrka, 19/2
Dalasinfoniettan
Solister: Martin Fröst, klarinett, Viviane Hagner, violin, Anne Sofie von Otter, mezzosopran, Tabea Zimmermann, viola, Bengt Forsberg, piano, Christian Poltéra, cello samt Roland Pöntinen, piano.


Vinterfest hade satsat stort på fredagskvällens konsert i Mora kyrka, som upplystes både ut- och invändigt av suggestiva ljussättningar. Därtill lyste rader av marschaller samt isskulpturer längs snöröjningarna fram till kyrkporten.

Via storbildsskärmar kunde alla i publiken följa skeendet framme på scenen. Samtidigt blir dock all denna teknik en påminnelse om att Mora kyrka – med alla skymmande pelare – knappast är en lämplig lokal för kammarmusik.

Dalasinfoniettan svarade för en happening-artad, lite rörig inledning som inbegrep några danspreludier av Lutoslawski samt Brahms Ungerska danser (arrangerade av Göran Fröst, som själv medverkade som altviolinist i orkestern, som denna kväll förstärktes även av bl.a. Christian Svarfvar). Martin Fröst spelade snygga klarinettsolen – och apropå årets tema, musik och kroppslighet: han spelar verkligen med hela kroppen, denne Martin Fröst. Jag vet få andra musiker som så tydligt låter kroppen följa med i musicerandet; jag kommer osökt att tänka på den finske violinsolisten Pekka Kuusisto.

Härefter följde härligt svängig barock: några sviter ur Rameaus ”Les Boréades”, som sinfonietta-musikerna är väl bekanta med. Riktigt bra spelade orkestern i Haydns violinkonsert nr 1, där kvällens solist, tyska Viviane Hagner, gjorde en alldeles fenomenal insats.

Hennes tonbildning är gnistrande klar och perfekt konturerad – därtill med luftig, inlevelsefull frasering. I Adagiot briljerade hon med sakligt-lyriskt spel och nästan viktlöst spel: Viviane Hagner spelade frånvänt som en mystiker – men samtidigt med en paradoxal närvaro i varje ton i detta sällan spelade verk, som för övrigt är musik helt i stil med den unge Mozarts.

Efter paus intogs podiet av Bengt Forsberg, piano, Tabea Zimmermann, viola, samt hovsångerskan Anne Sofie von Otter, som sjöng några Baudelaire- och Verlainedikter tonsatta av Charles Martin Loeffler; en gles, ganska komplex och dessutom en smula abstrakt musik, präglad av närmast fransk modernism som den tedde sig i början av 1900-talet. Man kunde också komma att tänka på Gösta Nystroem som den ljuder i romanserna. De båda instrumentalisterna var utmärkta, och von Otter sjöng med nedtonad intensitet (ungefär som Håkan Hagegård ofta gör: nedtonat – för att nå ökad intensitet).

Som avslutning underbart samspel i Schumanns pianotrio nr 2 med fingertoppskäsnlige Roland Pöntinen vid pianot, säkre Christian Poltéra på cello och Tabea Zimmerman – som hanterar sin djupt klingande viola så att instrumentet liksom uppstår ur sin annars ofta anonyma tillvaro. Tolkningen av den fyrsatsiga pianotrion var känsloladdad och gjord med en omsorg skvallrande om kärlek.