Björn Skifs show på Cirkus

När Hugo Alfvén var ute på sina bejublade turnéer med Orphei drängar var det ofta en av hans sånger som väckte starkast respons: ”Så tag mitt hjärta”. Något liknande kan sägas om Björn Skifs, vars framträdanden under senare år ofta kulminerat med ”Håll mitt hjärta”. Publiken blir märkbart gripen – och när jag nyligen såg Björn Skifs show på Cirkus i Stockholm syntes många tårögda i publikhavet.

Den aktuella showen, regisserad och koreograferad av Pernilla Skifs och med gamle vapendragaren Hans Gardemar som kapellmästare, inkluderar många musiker och dansare och skiftar mellan storvulna masscener, röjig rock och en stillhet gränsande till förundran. Alltsammans är proffsigt, men innehållsmässigt en smula berg-och-dalbaneaktigt. Björn Skifs styrka är ett slags feel good-musik; kärleksfullt, hypermusikaliskt – att jämföra med jämnårige Ulf Lundell, som också utgår från rockmusik, men som därtill blivit en del av rockens revolterande dimension. Björn Skifs är mer en ”krama-mig-artist” som förför med ren musikalitet.