Om Göran Tunström och muntlig berättarkonst

Göran Tunström hyste en ovanlig tilltro till litteraturens betydelse och möjligheter. Jag minns den mångomtalade BLM-debatten i Moderna museet 1984. Göran Tunström fanns med bland åhörarna. Han anlände lite för sent och satte sig på ytterplats, skruvade sig allt mer uttråkad medan textkritiska litteraturvetare ifrågasatte romanens framtid. Mitt i debatten reste han sig och försvann ut i vårsolen.

Som uppläsare blev Göran Tunström med åren allt skickligare. Högläsning ägnade han sig gärna åt. Ofta annonserades hans namn i samband med uppläsningskvällar. ”Göran Tunström var sin röst”, som någon så träffande skrev efter hans bortgång. Med tiden blev han något av en estradör och det var uppenbart att han trivdes på scenen. Samtidigt fanns där spänningen mellan den uppsluppne historieberättaren och den inåtvände lyrikern; mellan det publika och det privata (för övrigt en av flera paralleller mellan Tunström och Birger Sjöberg; Johan Svedjedals omfångsrika Sjöbergbiografi rekommenderas varmt).

I den djupt personliga Under tiden (1993) berättar Göran Tunström att han ”svämmat över” av lycka när han förunnats att skriva under stark inspiration. I dessa stunder av skapande eufori har det känts som att ha fått ”dirigera en stor symfoniorkester”.

Den mångsidige Tunström svingade sig mellan genrer och uttryckssätt, mellan myllrande epos och flortunn lyrik, mellan burleska fantasterier och nedstigningar i djupaste existentiella vånda.

Sista gången jag hörde honom var i Örebro ett halvår innan han gick bort. Publiken satt andäktig medan han med fenomenal inlevelse – och uppenbart njutningsfullt – läste ”Liten salongsmusik, 1943”. Det var en högläsning som förstärkte novellens konturer – snudd på dramatisering. Vad allt förmår väl inte en röst!

Sunne var för Tunström av avgörande betydelse. Där ”tänds språket”, som han sa – och i Juloratoriet beskrivs orten som ”en klanglåda som satte mitt språk i rörelse”. Sunne blev för Tunström ett embryo: ”Begynnelsernas Mysterium”. Där fanns det nät av bilder han var född in i. I böckerna band han samman minnen och fantasier, skapade nya världar. Skrivandet blev för Tunström en upptäcksresa. Han ville överraska sig själv lika väl som läsaren.

Men Sunne blir också metafor för den vanlighet som döljer underbara öden och äventyr. Varje människa, varje liten ort, speglar världen och universum.

I Under tiden (1993) står att läsa: ”Det är ju med oss folk som med turisternas Sunne: man ser en Storgata, en Långgata och en genomfartsled och det är inte så roligt. Men bakom fönstren, på bakgårdarna och inuti oss finns något för alla gemensamt och det är inte isolerat från det yttre. Jag tycker mycket om anekdoten om den verklighetsoduglige, alkoholiserade och tafatte Fröding, vacklande fram på de värmländska grusvägarna: ”Det ä allt könstigt att denna Fröding ska var så berömd. Fast dä ä fell detta mä diktera hanses”…

I Berömda män som varit i Sunne, romanen från 1998 som blev den sista han själv sammanställde (den postumt utgivna Försök med århundrade är grandios men ofullbordad), låter Tunström en försynt butiksinnehavare bli författare. Den utåt sett så förbindlige och förnöjsamme Stellan Jonsson (som skymtar redan i Tjuven!) döljer ett ensamhetens helvete. Med hjälp av psykologen Lena Vergilius (faktiskt en kollega till Vergilius i Dantes Divina commedia) vågar han nedstigningen i alla förträngda sanningar; resultatet av expeditionerna blir det manuskript vi läser. Stellan Jonsson, som dessförinnan enbart skrivit notiser för lokaltidningen, blir en av de bygdeskalder som genom att blanda smått och stort ”bygger samtal” och inte minst därför är betydelsefull. Eller som romanens skönlitterärt intresserade präst uttalar i en central passus: ”De verkligt stora diktarna når längre in i det mänskliga mysteriet än vi präster. Det gör nog också de små, ja alla de som inte har ett protokoll att följa.”

Och jag drar mig till minnes vad Tunström skrev om sitt första litterära försök: ”Min allra första dikt var den om en daggdroppe: i den såg jag den andra världen, renare, vackrare. / - - -/ Jag skrev och läste mina dikter för molnen.”

Faderns tidiga död innebar slutet på en uppenbart lycklig barndom – men som i skrivandet kunde återuppväckas. Tiden fram till faderns bortgång beskriver han som ”en låda av ljus”. I det perspektivet kan hans böcker betraktas som framkallningsbad. Förlorade möjligheter återkommer. Avbrutna samtal fortsätter. Döda ges åter liv.

Skönlitteraturens funktion blir att ljuda och ge hopp, alldeles som det heter om Bachs musik i Juloratoriet (för vilken han fick Nordiska rådets litteraturpris 1984 och där det i motiveringen bland annat sägs att författaren ”gestaltar möjligheten att ur kaos skapa världen på nytt”).

Livets mysterium söker Tunström här och nu. ”Närmare Gud än hud/ kommer vi aldrig”, står att läsa i en av hans dikter. Världen utforskas via Sunne, kosmos via mikrokosmos.

I en av romanerna liknar han trädgårdslandens rabarberknoppar vid periskop som nyfiket skjuter upp ur underjorden: de ser sig runt i världen ”så som jag ser mig omkring”. För Göran Tunström var Undret allestädes närvarande.

Uppmärksamhet, närvaro och ett slags inlevelsefull förvåning kännetecknar hans diktning (”det viktiga är inte hur det går, utan hur det försiggår”).

”Och plötsligt är det afton” lyder (med Quasimodo) omkvädet genom Under tiden. Göran Tunström berättar där om en nära-döden-upplevelse efter en bilolycka: det var som om själen med ens höjde sig över smärtan. Själen, skriver han, ”svävade över tillvaron och log”.

”Vilka flämtande lågor äro vi inte. Hur lätt mörkret sköljer över oss och släcker våra liv”, heter det i den märkvärdiga ”Om smekningar” i Juloratoriet.

Döden släcker allt. I diktsamlingen De andra, de till hälften synliga (1966) beskrivs i en av dikterna ett dödsfall. Slutstroferna lyder: ”Och luckorna stängs på alla köpingens tak/ Ensam drar han bort med sitt ljus”.

En diktare som sökte hålla ”jublets kategorier” vid liv (en diktare som kallats ”den ljusaste tragiker vårt språk känner”) har ensam dragit bort med sitt ljus. Det arv han lämnar efter sig förpliktar.

* * *

Avståndet mellan Homeros och Tunström är stort – men ändå inte. I likhet med äldre kollegor som Homeros och Selma Lagerlöf månar Göran Tunström om det litteraturens rotverk som heter muntligt berättande.

Kort sagt: Göran Tunströms texter bärs av hans röst. Hans böcker hör till den numera sällsynta prosa som är lika väl ägnad att högläsas.

Denna kvalitet kan tyckas självklar, men från modernismen och framåt kan många skönlitterära texter näppeligen läsas för en publik utan att viktiga kvaliteter går förlorade.

Så är inte fallet med Tunströms böcker – och det är betecknande att han läste in flera av dem på band.

I det antika Grekland rörde sig Homeros och hans yrkesbröder från den ena småkungen till den andra för att söka levebröd som historieberättare. Dessa så kallade rapsoder (vilkas arvtagare än i dag kan samla skaror av analfabeter i exempelvis Marrakech) levde högt på sina historier, som de knådade och broderade ut allt efter publikens art och stundens ingivelse.

I svensk litteratur fanns ännu på 1900-talet en rad författarskap där man tydligt anar en underliggande, konstfullt formad talspråklighet, liksom närvaron av skrönor, legender och sagomaterial. Några exempel: Albert Viksten, Gustav Hedenvind-Eriksson och Eyvind Johnson. Den förstnämnde anses för övrigt ha varit än större som muntlig historieberättare än som författare. Och vad gäller Hedenvind-Eriksson kunde man ännu på 1980-talet höra gamla jämtlänningar berätta om dennes vidunderliga berättande ute i stugorna.

I takt med förändrade livsmönster, där nya medier i hög grad fått ersätta gamla tiders umgängesformer, splittras den tidigare förbindelsen mellan muntligt berättande och skönlitteratur.

Här i Sverige arrangeras räddningsaktioner för att hålla liv vid den muntliga fabuleringskonsten (Göran Palms berättarcaféer, ”Berättarfestivalen” i Ljungby, etcetera), men dessa akutinsatser har möjligen satts in för sent.

Den kurdiske författaren Mehmed Uzun inskärper i sin essäsamling Granatäppelblomning (1998) att berättelserna nog knappast kommer att försvinna – men det däremot det konstfulla berättandet människor emellan. Uzun tycker sig se att samtidens litterära verk redan påverkats av denna utveckling: ”I samtida romaner /- - -/ förefaller det mig som om någonting fattas i den extremt chiffrerade, cyniska, komplicerade men bleka gestaltningen av själstillstånd, känslovärldar och upplevelser. Som om någonting gått förlorat på de vindlande vägar vi valt att vandra /- - -/ som om människan blivit förbisedd och människoskildringens grundläggande faktorer lagda åt sidan i alla dessa nyutkomna romaner, skrivna på ett utstuderat språk, tekniskt fulländade, perfekta till format och disposition.”

När Jorge Luis Borges – som hade anglosaxiskt ursprung – likt en pilgrim anlände till Island och där träffade sin skaldekollega Matthias Johannesen sade han till denne: ”De isländska sagorna är de finaste berättelser som har berättats. Saga betyder berättelse, att återberätta. Sagorna är muntliga till sin natur; de har berättats många gånger. Jag är tveksam till om en enskild berättare kan skriva så fulländade berättelser.”

Även Göran Tunström stod sagan och sagoberättandet nära. I hans näst sista roman, Skimmer (1996), som till stor del utspelas på just Island, spelar sagorna en stor roll. Skimmer är en roman som tydligt anknyter till den svenska litteraturens urnordiska källådror. Berättaren konstaterar uppsluppet att hans gestalter här ute på de isländska hedarna kan utvecklas ”i andra sammanhang än de som en hämmande realism kan kräva”.

Kanske har närheten till en folklig berättartradition (av hävd livfull inte minst i Värmland) hjälpt till att göra Tunströms romaner så populära. Han skriver inte för att briljera med stil eller konstruktioner; han skriver för att beröra, för att gripa tag i sina läsare, i sina åhörare.

Litteratur har funnits några tusen år. Men först under 1900-talet blev läskunnigheten allmän – och skönlitteraturen tillgänglig för flertalet.

Den muntliga berättarkonsten däremot är förmodligen lika gammal som människan själv. Bortom skönlitteraturens tunna atmosfär vidtar en världsrymd av berättande.