Lars Lerin, En liten konstnär

Lars Lerin
En liten konstnär
Natur&Kultur

Jag har följt Lars Lerins tillblivelse som konstnär alltsedan mitten av 1980-talet. Det var då han började omnämnas i den värmländska lokalpressen och fler och fler böcker utkom på det egna förlaget Syntryck. Nu, tjugofem år senare, är han känd för en bred publik, inte minst efter den uppmärksammade utställningen på Waldemarsudde häromåret, men också för att flera av hans senare böcker verkligen uppmärksammats i media.

”En liten konstnär” – så lyder den typiskt ödmjuka titeln när Lars Lerin här berättar om sin vingliga färd ut i det stora konstnärslivet. Även om denne värmlandskonstnär inte är någon autodidakt måste han dock med fog betecknas som en ensamvarg; en artist som suveränt går sin egen väg, odlar sina egna perspektiv och allt tydligare uttrycker sina egna erfarenheter och sin egen personlighet. Hans konst är så långt från trender och gruppbildningar man kan tänka sig. Det är symptomatiskt att han möter oförståelse på Valands konsthögskola och istället beger sig ut på en målarresa i Norge med en äldre konstnär han träffar hemma i Värmland. Och i stället för att vara med jämnåriga tycks den unge Lars Lerin ha föredragit att sitta bland gamla människor i resterna av det gamla småbrukarsverige, likt en sentida Sune Jonsson på spaning efter en kultur på väg bort.

Lars Lerins framkallar minnen av barndom och uppväxt och låter (som vanligt) text och bild samverka. Privata albumbilder tycks omgjorda till suddiga akvareller – medan själva skriften gått motsatt väg: från diffusa hågkomster till utarbetad text som söker skärpa minnena. En av utgångspunkterna torde vara en passage som denna: ”Vad är det jag ser – och kommer jag någonsin att minnas mer? Vem är den bleka gossen i grå polotröja och skinnväst, han som kisar mot vårsolen i Säffle, 1966, lika främmande för sig själv som för framtiden?” (Infallsvinkeln är lika filosofisk som lyrisk.)

Lars Lerin har i tidigare böcker skrivit ogarderat om sitt privata liv, på ett sätt som kan påminna om Lars Noréns dagböcker, och han fortsätter här i samma anda: tillbakablickar som växlar mellan det lyriskt betraktande och det fränt illusionslösa. Samspelet med de suggestiva akvarellerna gör samtidigt boken till en fantastisk reprisspolning av rekordårens folkhem, sett ur barn- och ungdomsperspektiv.