Vinterfest: Avslutningskonsert, Mora, 21/2. Uruppförande av Svante Henrysons Sinfonia Concertante, bl.a.

Mora kyrka, 21/2
Dalasinfoniettan, Alexei Ogrintchouk, oboe, Julian Rachlin, violin, Roland Pöntinen, piano, Martin Fröst, klarinett.
Dirigent: Bjarte Engeset.


Snöovädret helgen försenade inte bara mängder av tåg, utan även Vinterfests avslutningskonsert; enligt en av arrangörerna beroende på att en bil med musiker kört fast i snön utanför Mora. Ack: vintern är lika obönhörlig mot SJ som mot Vinterfest.

Kraftigt försenad kom dock slutligen finalkonserten igång – och här i Mora kyrka bjöds en fint komponerad meny. Inledningsvis Bachs konsert för oboe och violin i c-moll, med Julian Rachlin, violin, och Alexei Ogrintchouk, oboe, i solistrollerna. Dalasinfoniettan gjorde en godkänd insats, men knappt mer än så. Solisterna var mestadels utmärkta, nästan utstuderat expressiva i avslutningssatsen, men adagiosatsen dessförinnan gjordes påfallande blekt; den annars så passionerade Julian Rachlin spelade egendomligt undfallande, diffust, och överlag fick denna vackra sats här en något nedsläckt lyster.

Dalasinfoniettan ryckte upp sig rejält i Chopins konsert för piano nr 2 i f-moll, där Roland Pöntinen spelade solostämman med ett slags beslöjad eftertänksamhet och fulländade därigenom sin tolkning, präglad av artistisk briljans.

Efter paus uruppförde Dalasinfoniettan ett nyskrivet verk av Svante Henryson: en fyrsatsig Sinfonia concertante. Dalasinfoniettan spelade utmärkt i denna ovanligt lättlyssnade moderna konstmusik, skriven med driven känsla för orkestrering.

I den första Misterioso-satsen var det omöjligt att inte associera till Allan Pettersson: en likartat skör och komplex tonväv. Harmonierna avbröts av bråddjupa branter: det var som en vandring över krossat glas. Grazioso-satsen var lika spännande som vacker, emellanåt med ett tonspråk som påminde om Sjostakovitj. Tredje satsen, ett ”lamento”, hade en mer ödesmättad grundton, men också inslag i riktning mot klezmer-hållet; andra gånger kunde det påminna om så olika tonsättare som Bartok och Carl Nielsen. En passage för soloviolin gjordes virtuost av konsertmästare Anders Jakobsson.

Den avslutande satsen lyfte fram blåsarna och klingade stundom som stökig mellankrigsmodernism à la Kurt Weill. Sammantaget: friskt och äventyrligt!

Konserten avslutades med Webers oändligt vackra klarinettkonsert nr 1 i f-moll, där solisten Martin Fröst gjorde en fantastisk insats.